Double nature

Trots att det har försvunnit så mycket, så mycket som har blivit borttappat. Så känns det ändå som om jag har hittat tillbaka till något. Fast allt bara snurrar.

Ever since..I was 8 or 9.

Jag vet inte vad egentligen. Ena stunden är toppen, nästa börjar knepiga saker smyga sig på. Göra sig påminda. Visa att vi inte heller är bortglömda, allt är inte så bra som det verkar. Det finns fortfarande en verklighet. Kall och hård sådan. Men även den mjuknar och värmer ibland. Frågan är om man verkligen ser dom stunderna och verkligen njuter av dom? Är man verkligen närvarande när man borde. Eller låser folk in sig från det som är kallt..för att sen inte riktigt kunna känna värmen? Det är verkligen en emotionell vetenskap. Som ingen kanske riktigt förstår sig på. För ingen av oss har samma bild av den bistra och ljuva verkligheten. Visst tycker jag att vissa kan behöva ett wace up call för att sluta gömma sig i sina fake världar. Men kanske är det som jag eller du ser som verklighet. För svårt? kanske för lätt? Ingen kan någonsin vara säker. Ingen kan nog vara riktigt säker på vad som är bra eller dåligt.

6 månader eller 6 minuter?

Det känns som om det var så länge sen nu. Så mycket har hänt, men ändå är allt så nära som om det kunde ha hänt igår..och det som hände igår kunde ha häänt för några timmarsedan. De som hände för några timmar sedan kanske bara känns som om det skedde för några futtiga minuter sedan. Allt är verkligen invecklat, kanske mer än det borde vara. Vad vet jag?

Men tack för all ord och viskningar de senaste dagarna, ni, som jag antar och hoppas på att ni vet vilka jag syftar på med ni, gör allt väldigt mycket bättre. Gå igenom minnen, nya som gammla, komma ihåg det som hände då förlängesen, eller det som hände bara för några månader sen. Ord som flyter, fram och tillbaka..formas av tankar och minnen. Kanske en tår fälls då och då, varvat med leénden och skratt. Det finns så mycket jag vill säga er, tacka er egentligen. Men finns inte tillräckligt med ord, och med tanke på att jag bara skriver det här bevisar väl hur patetiskt det skulle låta i verkligheten.

Jag är verkligen glad att jag har er. Tack.

I said maybe.

Vad gömmer sig egentligen bakom ett leende? Alla dessa ord och skratt som klingar i en värld av förändring. Är det osäkerhet? Osäkerheten och rädslan för det nya, ett sätt att dölja samt försöka koppla bort det som vi inte vill se. Eller bara något enkelt som förgyller en sekund av något som kanske vore något helt annat egentligen? "det krävs bara 2 muskler för att man ska le" kanske är det lättare att måla på ett leende, avvisa alla misstankar om något dåligt. Jag vet inte, men är trött på alla på klistrade leenden och fejkade glada ögon. Suck.

Kan inte vi människor bara vara människor för en gångsskull? Sluta för en stund med att jaga det perfekta livet, som vi egentligen vet inte existerar. Fast det kanske är till att ta i, men förstår ni vad jag menar. Perfekt är inte alltid det vi tror det är. Sen tror jag knappast det som man i nuläget perfekt är så bra och fantastiskt. Så ju närmare vi kommer "perfekt" desto mer "perfekt" vill vi ha, ouppnåeligt helt enkelt. Visst kan man känna att den stunden var perfekt, eller han/hon är perfekt..men ju mer vi tänker desto mer kommer vi fram till att vi kunde ha ändrat saker. Eller att personen inte alls är som den verkade. Det finns en baksida på allt.

det fannns ett kanske..men det verkar ha blekts bort..