Bleed It Out

Jag har ingen aning. Jag är hemma, det är skönt.

jag vill fortfarande borta. Där. Slippa det ett tag till. Istället för att klockan 0357 känna stress och insikt som ett hårt äckligt slag i magen. Sen inse att så mycket mer är förändrat. Inse hur mycket man inte vetat om. Så mycket man förträngt. Det gör inte slaget lättare. snarare som att sätta på en hjärnhandske. Att inse att man varit blind, sen förträngt det man inte sett. Tack.

Men det var bra, sen kom verkligheten tillbaka och nu är man tillbaka på samma plats som man lämnade, cirkeln är sluten åter igen.

We are the Kings and Queens of promise

Ignorance

Är trött på alla masker, på alla låtsas leenden. Jag är trött på att låtsas. Trött på att åka upp och ner hela tiden. Okej, jag visste att i och med att jag var på toppen så skulle verkligheten och vardagen komma där med ett knytnävsslag, men att behöva låtsas, gömma undan tornadon för att andra falska masker inte ska se, det är totalt värdelöst. Så jävla värdelöst. Trodde inte det skulle bli så snart, så pang bom. Så tomt. Så förvirrat. Så underbart härligt så det finns inte samtidigt som på sidan mittemot finns det ett raserat torn och ett hål.

vad väger mest, vilket är lättast att ignorera?

Tack GD för världens bästa kväll. och tack till Compadre för världens bästa resa och födelsedagspresent!

Have you told them how much you love them - tomorrow it might be to late. Klassiska visdomsord, men det är sant, tänk på det en extra gång nästa gång?