"Säg att du älskar mig"
Dom sista scenerna har precis passerat min näthinna. Fy fan. Att människor kan vara så för jävliga. Hur svårt det är att få folk att förstå. Hur svårt det kan vara att berätta. Att känna en känsla så overklig. Det är svårt och se hur något sådant kan hända utan att känna något. Svårt att höra utan att se och få ångest, man vill bara att det ska få ett slut att det egentligen aldrig skulle ha hänt. Man vill bara stänga av inte se mer, inte inse att det verkligen händer. Även i vår värld. Men man vill fortsätta se, se hur man orkar fortsätta. Se hur ens tillvaro aldrig blir sig riktigt lik. Beundrar alla dom som är starka och fortsätter trots det som hänt. Att inte låta sig tryckas ner av idioter, även om dom gjort som dom gjort. Fattar inte hur dom ens kan göra som dom gör och kan inte förstå att omvärlden inte reagerar, att dom ser det som hennes/hans fel. Att det är den som är den dåliga. Åt helvette med vårt samhälle och vårt sätt att tänka. Ser på tvskärmen, blir förbannad samtidigt som jag känner tårar som rinner ner för mina kinder. Det är okontrollerat. Det bara känns. Det berör.
Att en svensk egentligen b film kan vara så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar