Off-road here we go!

GAAH Varför går det inte. Det går fortfarande inte. Ingenting. Är det bara jag som är så förbannat egotrippad så jag egentligen borde gå och ställa mig i ett hörn? Fast nej, även om det kanske är det som omvärlden kräver så nej. Nej. Tänker inte ge vika denna gången. Slå på mig, skrik mig rätt i ansiktet. Jag känner och jag hör. Men tänker fan inte ge mig denna gången. Även om ingenting går, även om det inte är rätt tillfälle och all sådan shit. Jag lovar och svär. Ni ska inte nå längre in, inte nu. Inte någonsin. Trots att det betyder att jag kanske missar en del på vägen, det kommer jag säkert att ångra. Men har egentligen inget val längre.

Tänker bli kall. Sätta fast det som var mig på en tavla. Så man kan se och fundera på hur allt gick ihop egentligen Se alla små förbannelser se allt som ingen tidigare har sett. Visa det som har varit mitt skal och min rustning. Visa vad allt har gjort. Tänker sluta med happyface. Tänker visa resten, "dom", "det där" vad dom ska ha. Eller kanske bokstavligt talar. Men ni vet ego grejen är fortfarande kvar. Så ja. Som sagt det är slut med masken happyface. Slut med allt det där. Säger den klassiska "Det är slut" (som om jag inte redan hade sagt det)

Men är så trött på att gå runt och vara förvirrad, snedvriden och känna som om allt bara går åt fel håll. Så därför gör jag slut.

Det som är mest tragiskt i det hela, är väl att jag inte kommer våga. Kommer sitta här skriva mina ego grejer men sen inte våga, alltså verkligen verkligen våga släppa allt. Skita i det och sen fortsätta. Hur lyckas man vara så jävla ego men sen samtidigt vara så feg? Kanske är det något som hänger ihop. Kanske är det just det som är själva grejen med ego. Du är feg. Men i vilket fall tänker jag sluta med båda. Så gott det går i alla fall.

Men ska sluta med det här, det här att spela. Även om det är enklare. Så ja, det blir inte som det är tänkt ändå så varför inte bara skita allt och köra på. Ska verkligen inte ge upp denna gången. Nej aldrig igen.

Fast...jag lär väl sträcka mig efter era händer. Ert ljus. Så jag ber er snälla ge inte upp på mig heller. Det är redan så mycket jag har gett upp på. Så om ni försvinner helt just nu så ger jag det nog återigen. Usch detta låter väl som om jag är super ego och mega deprimerad. Sanningen är väl egentligen den att visst jag är säkert mega ego. Men när det kommer till deprimerad så ja...Arg och besviken är väl bättre ord...Så egentligen ber jag er nog att ignorera detta, bara att reagera när mitt ego eller jag som jag behöver det O.o

och om det där made sence för någon så ja. Det är väl bra för själv känner jag mig ganska snurrig vid detta laget. Ta hand om er i vilket fall!

Lögner...eller allmän förvirring

Är så trött på det, trött på allt som har med det att göra. Vill inte höra mer falska ord. Även om allt kanske är "för en bra sak" så går allt bara och blir ännu värre sen. Så snälla. Inga mer lögner. Allt blir bara så mycket värre. Inga lögner, ingen mer backstabbing. Okej? Inget mer av något. Det är redan som det är. Varför gnida in det i ansiktet på folk genom lögner. Jag vet inte, och jag har säkert lyckats ett par gånger jag med. Lär väl hända i framtiden också tyvärr...så grund tanken med inllägget skiter sig ju ganska rejält.


Vill egentligen veta varför vi gör det. När vi ändå vet hur det kommer sluta? varför välja den tillsynes lätta vägen som slutar i jobbiga krokar och inte som man ville ändå. Nä usch på sånt...mig med för den delen med tanke på att jag tillhör samma grupp.

Varför gör vi så här?

So far from perfect, but yet still so near..

Samtidigt som allt känns perfekt (hur det nu kan kännas så eftersom perfekt egentligen bara är något påhittat, vi strävar ju alltid efter mer) så är det inte som det ska. Eller det vet jag ju inte. Men konstigt är det i vilket fall. Förvirrad. Allt känns som om det bara är en förbannad pjäs som snart kommer komma till ett dåligt slut med någon kommentar som man bara "jaha". Orkar inte med något sånt längre...är trött på allt som har med det att göra.

Vet inte vad "det" är heller men ja det är ett annat problem det med...

Vill bara gråta och skrika på allt blä egentligen. Blä är ett bra ord, det förklarar så mycket. Men samtidigt ingenting.

Gråta, ja det var nog längesen egentligen. Alltså ingen filmgråt här inte...utan mer det som man kan göra hur länge som helst...det bara kommer och fortsätter och det känns som om det aldrig tar slut. Sen så känns allt bättre efteråt. För grina till filmer och serier och liknande ja det är jag duktig på. Men det andra kan man ju fundera över...

Förövrigt var jag på torp idag med bästaste compadre, massa kul...samt en hel del shopping (a)

Mössor är kick ass samt tröjor med kawaii tryck på, bara så ni vet.

Meningen med detta har jag ingen aning om var det var men det var i alla fall bättre än inget.

Sen så vill jag bara återigen säga tack till er stjärnor som lyser upp min lilla krokiga väg <3

Burr

Det är kallt och det blåser.
Vet inte om det är vinden ellet något långt där inne som börjar röra på sig igen. Men det känns i vilket fall.

Stilla storm

Det är svart. Kanske inte helt. Men väldigt mörkt i alla fall.

Ser hur marken rusar förbi mig nedanför, ser hur allt flytersamman. Ser hur det inte längre finns några tydliga linjer som skiljer sten från väg, gräs från stig. Allt blir bara till en enda stor klump, inget tydligt någonstans. Nästan som att flyga.

Att omvärlden blir suddig gör att man ser tankarna lite klarare. Man orkar inte försöka förstå sig på omvärlden längre, så då börjar man försiktigt vandra inåt istället. När allt annat går runt runt så går tankarna konstigt nog, i en stilla takt. Dom nästan flyter så som dom egentligen borde göra.

Trots att åka buss är så fantastiskt tråkigt. Så ja, det ger lite tid till annat. Till sådant som man inte orkar med när man ska hålla koll på resten och allt annat. Det är väl som med allt annat här i världen. Det finns positivt och negativt med det mesta.

Som jag sa, det är mörkt nu. Nästan svart. Det är natt och ännu mer tid till det som inte hinns med.Läskigt. Men vet inte om det är jag som blundar eller om det är vintermörkret som smyger sig på. Nåväl.

Slutsatster:
Buss, tråk, tid och tanke på samma gång.
Mörkret, har vi inget svar på men det är svart och jag fryser.
Sen så är musik kärlek. Det har sagts förut jag vet. Men när man hittar massa nytt så känns allt bara väldigt bra.

"If we go on, it's now or never"

Det är som i en film. När man springer i en korridor ser panikslaget efter sig. Flyr från det som man trodde var bra. Springer från allt. För att hitta en mörk städskrubb någonstans där man kan gömma sig från verkligheten ett tag. Åter hämta andan, få tillbaka syret och tankarna som så plötsligt klippts av. Ställa allt i ordning efter jakten. Sen stanna där ett tag. Bara för att njuta av stunden då inget når en. Ingen kan tränga sig igenom. Kunna hämta tillbaka allt det där som så plötsligt stals ifrån en. Samla kraft, samla sig för att åter gå ut och visa en bländande falskhet. Inget som riktigt kan tränga igenom. Inte egentligen. Det når in. Det berör men samtidigt så är det likgiltighet som gäller.

Likgiltighet. Inget känns. Sluta bry sig om, fast man inte vill. Men masken är allt för lockande. Ingenting ska få ta sig in, in till det innersta. Det är redan trasigt. Inte så att man inte klarar av det. Men det känns. Inte något ska kunna bryta sig innanför en barriär som har tagit en sådan tid att bygga upp. Det blir till ett kaos när likgiltighet blandas med alla sortenskänslor. Ett kaos som inte syns. Inte hur mycket ni än letar och försöker hitta en springa för att förstå, det går inte. Inget går igenom masken. Varken ut eller in. Ingenstans. Det är falskheten som spelar roll. Hur bra vi är på att spela våra roller.

Hur duktiga vi är på att ge sken av att allt är som det ska.

Nu när vi har tagit sats. Samlat ihop oss, satt på oss masken först då vågar vi öppna dörren. Tar stegen ut i den så kallade varma världen. Se alla andra masker. Se dom i ögonen. Försöka förstå varför vi håller på som vi gör. Varför vi låser in allt som vi gör. Bygger murar och olika gränser.

"TILLTRÄDE FÖRBJUDET" står det längst in. Det har säkert sina bra anledningar till att det står som det gör. Det enda problemet är att det området är stort. Väldigt stort. Kanske finns det små delar av det som vi vågar dela med några få. Men det är långtifrån allt som visas upp. Ingen vågar längre. Kanske beror det på vår egen falskhet, att vi inte visar världen dem vi verkligen är. Kanske beror det på att det inte någonsin har varit så eller så är det bara en period som alla är lite likadana. Fast tvivlar på att det bara är ett av dom. Möjligen alla. Eller inget utan något helt annat.

Men ändå sitter jag här i en mörkskrubb funderar på hur jag ska göra. Har precis blivit jagad av något som jag inte vill veta av, vet inte ens vad det egentligen är. Men funderar på om det är värt att fortsätta med en mask. Men vet inte hur man ska fortsätta efter att allt, det är ju falska ansikten som möter en. Alla är inte det. Men hur ska man kunna se skillnad på vad som är vad. Har ju själv levt bakom fasader. Men kan inte tyda. Kan inte tyda vad som är ärligt och inte. Inte ens det bakom murarna. Bakom det som är innerst. Är utelåst. Är väl därför masker passar så bra. Slipper skämmas över att jag inte har en nyckel.

Så nu, nu tar jag steget ut. Kanske med mask kanske utan. Det beror väl på. Men kanske är värt ett försök. Får se vad som händer här helt enkelt. Jag går i alla fall ut genom städskrubbsdörren. Hur jag ser ut och vart jag tar vägen sen är ett mysterium. Inte ens jag vet svaret på vart allt slutar. Inte heller vart allt har sin början.

Nytt och gammalt.

Tack för allt mys, flum och prat. Det satte igång saker som borde ha snurrat för längesen.

Sen så känner jag mig fortfarande dum för att jag tog eran tid...det bara blev och jag tänkte inte ordentligt. Förlåt.

Vill se så mycket mer. Vill kunna ge er så mycket mer. Visa er allt jag ser och samtidig slå er för att ni inte vill se det själva. Ni tittar. Det är inte det jag talar om. Utan mer det att ni inte lyssnar och vill se det jag ser. Men samtidigt så vet jag ju hur jag själv är. Så sitter väl egentligen här med någon konstig form av dubbelmoral.

Så jag borde hålla tyst och inte säga något. Men blir ja. Förvirrad. Usch på de. Men ni är underbara allihopa. Hoppas bara ni inser det och vad ni verkligen betyder. Vet hur mycket ni lyser. Allihopa. Stjärnor hela bunten. Om ni inte gör det så ska jag hämta en lampa och blända er, visa en liten del av hur mycket ni skiner upp i min lilla patetiska värld. Aldrig har bländande varit så positivt som nu.

Sen vill jag bara säga VÄLKOMMEN HEM HANNA.

Frihet?

Bara genom att lyssna. Lyssna till allt. Nästan fri. Nästan.

Toner, sammansatta till något som är mer än musik. Något som kryper ut längs med huden. In i kroppen. Det går rakt igenom rakt in till där det känns. Det frigör. Räddar en liten stund. Tar tillvara på det som kallas nuet. Det som man allt som oftast glömmer. För mycket tankar på det förflutna och framtiden. Inte på det som händer just här och nu.

Men musiken sätter sina spår. Fastnar glöms bort, finns kvar. En röst, en gitarr, trummors slag i takt med hjärtat. I takt med allt. En liten räddning. En liten del som betyder. Som hjälper till med att minnas, hjälpas och allt.

Det blir nästan som en frihet. En liten frihet bland röster melodier och allt i helheten.

Dag.

Skola skola skola
Plugg plugg plugg
Tråk tråk tråk

Dagen bestod av sovmorgon, lektioner, torp, fika och massa mys prat. Tack tjejor för en bra dag.

Att allt ska vara så förvirrat och till krånglat. Men sen så självklart när man väl är där? Inget vettigt någon stans, man kan bara gå, vänta och hoppas på det bästa. Man blir aldrig smart på någonting, bara förvirrad och fundersam.

Som en Tv

Vandrande tankar. Borta i en egen värld. Här men ändå inte. Ja, undrar varför det blir så, gå runt och se på världen som om jag kollar på en film. En film som jag både medvetet och omedvetet är med i. Som om något fattas just då. Just där. Det kommer och det går, alltid lika förvirrande. Men å andra sidan så ja vad är inte det nu för tiden. Känns som allt bara flyter ihop till en enda konstig gegga ibland. rörigt men ändå självklart. Problemet är bara att man inte vet vart början är någonstans. Det har väl en lösning som kommer när den kommer antar jag. Får helt enkelt fortsätta så som det är nu och hoppas på det bästa.

Förövrigt så gillar jag inte prov. Speciellt inte om alla kommer på samma gång.

Carpe Diem

Mit i allt som inte känns som det ska. Så blev jag väldigt glad, sådär helt plötsligt.
Blir lite glad. Trots att jag egntligen inte har hört texten ordentligt. Mer än Seize the day och Carpe diem.


Hoffmaestro and CHRAA - Seize the day

Japp den låten gjorde officiellt min dag idag.

"Överskrift saknas"

Älskar dem. Hatar dem. Vet inte vad jag skall göra av dem när dom kommer.
Förvirrad.
As usual.

Men vad ska man göra åt saker när man inte går att kontrollera. Bortom det som jag inte längre förstår. Klagar över något som jag inte vet vad det egentligen är. De kommer när jag minst anar det, eller jag känner ju när de är på väg. Men kan inte stoppa dem från att dyka upp. Kan inte hindra dem från deras färd ner för mina kinder. Som i små floder rullar de sakta ner mot halsen, mot marken. Alltid samma väg. Vet inte vad det är som låter dom gå så långt som dom gör. Någon blockering eller förmåga att hålla tillbaka allt tills senare blir allt svagare.

Men samtidigt som det är sådär okontrollerat Så känns det bra. Det blir lite lättare ett litet tag efteråt. Som om en del följer med och gör allting lite klarare för den lilla stunden som är. Så kanske är det bra att inte kunna kontrollera det längre. Utan det kommer när det behöver. Fast egentligen gör det ju inte det eftersom det inte alltid passar. Men ändå. Grundtanken liksom. Det finns väl en anledning och en lösning på det också antar jag. Måste väl bara våga leta reda på det/den.

Dessutom ber jag om ursäkt. Tror det är attentionwhore som vill uttrycka sig lite till. Vill fortfarande skrika. Kanske är det snart slut på allt vad attentionwhore heter och okontrolerade tårar också för den delen. Vet inte riktigt vad jag hoppas på. Men någon form av förändring vore ju i alla fall trevligt.

//Attentionwhore (kan inte sägas förmånga gånger. vill inte att det ska vara så men det är det och jag ber åter igen om ursäkt)

Scream my heart out

No one can ever slow me down

I'll stay unbound

Fast egentligen så blir jag bromsad, jag är bunden. Men det är en inspiration. Något att hoppas på. Att verkligen kunna slå mig fri från den här förbannade spiralen.

En önskning.

Vill kunna göra som så många andra. Slå mig fri. Leka med friheten som om det vore en havsbris under en sommar dag. Känna den smeka huden, smeka själens djupaste vrå. Där har det varit mörkt allt förlänge. Men har svårt att nå med det lilla ljus jag har. En liten glimt kan ha turen att träffa rätt plats, men det känns ändå inte rätt. Vet inte vad som blir fel allt bara går runt.

SCREAM. I wanna scream my heart out. Scream so that everything inside finally can be released from the cages. Please save me from everything. Let me SCREAM!

Ja snälla låt mig få skrika tills jag inte längre orkar, tills min röst försvinner. Låt mig släppa alla gränser och regler. Släppa allt för att få ur mig allt.

"This is what we've got now. Everybody scream your heart out"

Samma

Ny dag.
Ny månad.
Ändå känns allt likadant.

Även denna dagen var dålig...fast inte som igår. Igår tog priset. Men det är positivt att det går framåt, right?

Är så trött på allt som ser likadant ut varje dag. Inklusive mig själv. Suck på allt. Men får hoppas på att det kommer fortsätta gå framåt och uppåt. Får ju se vissa människor som lyser varje dag..skimrande och byter färg..tänk om jag kunde få vara som er (:

Sen så finns det ju massaandra saker. Krig..Likadant över allt...Världen i allmänhet. Vi ignorerar medans andra lider. Varje gång. Så länge det inte är någon av våra nära som drabbas. Kanske inte alla och alltid men många och oftast.

Vill kunna förändra världen på något mystiskt sätt. Men har förlite styrka för att orka hela världen..inte tillräckligt för att orka det som är just nu. För allt är precis som förut. Igår.

Känns precis likadant. Tomt