eller, kanske?

Vill tillbaka till den stunden då man glömde allt då tiden bara fanns då just där och ingen annanstans Nu så är det en grå verklighet som gäller och den vet man inte vart man ska göra av. Allt går bara upp och ner, och det känns samtidigt som om det mer och mer sällan når upp över en nivå så man får den där känslan av att allt kan vara bra. Kan man inte bara gömma undan allt sådant, sen samtidigt försöka få omvärldens ögon att förstå vad jag är, vem jag är. Vill inte spela men det går på autopilot. Hur ska man kunna hitta rätt, visa alla ögon vem man verkligen är när det bara är på automatik? Är trött på att behöva förklara, trött på alla oförstående.

Varför vara tvungen att förklara överhuvudtaget? Är det så svårt att förstå och acceptera, vi är inga spegelbilder av varandra. Vi går alla på olika vägar. Vi har alla kommit en bit, några längre och några har precis börjat sin resa. Men vi är alla på olikaställen och det är väl lite det som är poängen kan jag tro. Att ingen är på samma ställe, inte ens på samma väg. Men ändå. På något sätt så får vi dom som står still att sakta men säkert börja gå och dom som behöver vila att stanna och se. Så varför måste vi då bevisa vilka vi är och inte. Skylta med att "jag är normal men står ut från mängden".

Vi är som regndroppar. Små blötaregndroppar som faller mot en hård fönsterruta. Man kan följa vår resa ner mot säker mark, kan också se hur våra vägar korsar varandra och hur vi delar med oss och tar av varandra sedan fortsätter. Vissa växer andra blir större, några fortsätter som dom började. Vissa blir två några delar sig. Men en sak är säker. Vi ska alla åt samma håll tillslut. Visserligen har några krokigare vägar än andra. Men ändå så är det alltid åt samma håll och vi hjälper andra droppar på vägen. Så tack alla ni vackra droppar för att ni finns och för att ni har hjälpt/hjälper mig att fortsätta...

Timmar

Att bara några få timmar i en solnedgång kan vara så bra, det visste jag inte. Alla borde få ha den stunden någon gång, den känslan av allt är som det ska, just där och då den är värd att minnas...

Stormvindar

Då var huvudet fyllt av sådanna där tankar igen. Sådanna som bara flyger om kring där inne och inte hittar sin plats så att man kan få reda ut allt ordentligt. Vet inte varför dom kom, plötsligt så var dom där och ivägen är dom. Allt bara går runt runt i en enda stor röra. Hinner inte rktigt tänka klart förrän nästa tanke dyker upp och knuffar undan den som är halvfärdig. Det kanske är denna lilla paus jag behöver för att komma tillrätta med allt igen, men just nu känns allt bara så totalt onödigt. Kan det inte bara få rulla på som vanligt, utan några extra sändningar och störningar? Vad hände med lugnet som infann sig för ett tag sen, det försvann lika plötsligt som det andra kom. Vilket kanske i sig låter ganska logiskt, men lite väl drastiskt för att passa in i allt annat som pågår just nu.

Tänk om man tappar bort sig själv påvägen? Antar att man märker sådant...kanske, eller? Tror att det kan vara den där onda spiralen som kankse tar ett lite hårdare tag, för att göra det ännu svårare att bryta sig loss. Samtidigt som allt annnat runt om kring rör sig så står man där och ser hur allt passerar förbi i en enda klump. Står där som en fastfrusen fasad av något som en gång var levande. Visserligen rör det sig en orkan av tankar och känslor där inne, men resten är stilla, fruset, kallt och hårt. Svårt att värma sig själv när man inte kan hitta en levande värme innom sig. Antar att det säkert finns en lösing till det också. Men samtidigt känns det som om allt annat måste ställas i ordning och tillrätta först. Innan man kan börja försöka att vara levande igen.

Framtid frågetecken

Flying along and I
Feel like I don't belong and I
cant tell right from the wrong and why
Have I been here so long?

Ja...varför...hur kommer det sig att jag är kvar på denna eländiga plats fortfarande. Jag vill ju egentligen bara härifrån. Bort från allt gammalt. Visserligen är det nytt det som precis har börjat. Men att tänka framtid är läskigt, vet inte vart jag ska ta vägen när det kommer till just framtiden. Inget verkar passa. Allt blir fel och hur kommer det sig att det lyckas bli fel? borde det inte finnas en liten grej som åtminståne verkar lite rätt.

Det är därför jag vill bort, hitta något annat där man kan slippa tänket på framtiden för en stund. Men det går ju inte, eftersom man missar ju så mycket om man försvinner så man sabbar sin framtid. Vad är poängen med den idén? att vi ska slita häcken av oss bara för att få ett jobb som vi måste fortsätta stressa som om jorden skulle gå under. Vilket ändå kommer leda till att vi mår sämre än vad vi redan gör på grund av att vi är så stressade. Kan inte någon riktigt förklara tanken med det? Visst att bara glida runt är ju inte heller något jag vill göra. Men att man alltid måste vara på topp och prestera är ju en totalt värdelös idé. Nej, jag hör inte hemma i det där. Men vart ska jag ta vägen i så fall? Det verkar ju nästan som om det är det vår värld ska gå ut på.

Konstigt nog har aldrig framtiden varit så aktuell som den ändå har blivit nu. Eller ja, så konstigt kanske det inte är, eftersom att det som man tyckte var framtiden för en liten stundsedan helt plötsligt inträffar just nu. Det är tydligen nu som man verkligen måste börja tänka och prestera. Hatar det ordet. Prestera, vilken idiot kom på det? Klart att man måste göra något för att tjäna sina tillhörigheter. Men det är ju det enda vi måste syssla med. Vart tog människans rätt till fritid vägen? Visserligen ligger det säkert något i att vi inte planerar vår tid o bla bla bla. Men då är vi ju där igen planera sin framtid. Även om det så är för en dag framåt. Spontanitet, vart tog det vägen? Jag vill inte vara tvungen och planera in när jag ska träffa in familj vänner etc. Utan kunna göra de bara sådär, utan frövarning. Så klart så ska man ju göra det med. Men saken är den att vi är alldeles för uppbundna och inplanerade i saker o ting. Jag blir trött bara av o försöka göra det men sen så är det väl jag som person också. Kanske är därför jag känner som jag gör. Men det måste väl finnas någon mer som förstår mig och mina tankar i nuet?

Hur ska man kunna avgöra allt det där, vad man vill bli. Vad man vill utsätta sig själv för i den mytomspunna framtiden. Ibland önskar jag att jag kunde resa och se vad det blev av mig. Men vad är då meningen med att fortsätta leva om man redan vet slutet. Så jag nöjer mig med det som är även om det är förvirrande och inte känns på topp...det får fungera ändå, även om det är skevt och inte passar.

In a city of devils we live
A city of devils we live

Questions I can't seem to find
To the answers I already have
And you can't see the sky here at night
So I guess I can't make my way back

Detta är verkligen början på något nytt...

Så, då var det back to the business...fast ändå inte. Allt är nytt, inget ser likadant ut. Om man bortser från något snyggare delade skåpsdelar. Men det är ändå främmande. Vart tar allt vägen och hur vet man vad som är rätt? Att gå runt där o känns sig både bortkommen och på rätt plats samtidigt. Hur går det ihop? Det känns ju lite väl konstig måste jag säga. Men får se hur allt är efter en tid...kan inte dömma nu, nej det är alldeles för nytt för det. Men hur ska man veta vart allt ska ta vägen och när det ska ta vägen dit? Alla frågor blir till en enda stor boll som man inte vet vart den börjar, hoppas bara på att den inte kommer i rullning. Men kanske ska man fortsätta på den plats man valde från början eller ska man börja gå runt och se sig om? Det är ju trots allt en form av främande ny värld, problemet är att det är just det att den är främmande, vet inte vart man ska börja. Det som skräms är att risken för att felet kanske blir stort om man nu skulle börja på fel sida eller att det som man trodde var sant bara blir till en illusion. Hur vet man vad som är rätt i det läget. Hur ska man kunna tyda allt nytt och vad skulle hända om man nu misslyckas? Någon gång får man väll ett svar, hoppas bara på att det inte är ett förödande sådant. Men får ta allt för stunden och fortsätta därefter, helt enkelt se vad som händer. Vet inte vad som var planerat att hamna här från början men det blev nog inte som det var tänkt, men det blev iallafall något och...ja det är bättre än inget.

Add..

som ett litet tillägg till det som tidigare skrevs...Beundrar er som har brutit er loss från spiralen eller är så nära man kan komma. Ni borde bli historiska!

Dont think your safe, cause it's not over

Det fortsätter alltid, tar aldrig slut. Upp och ner, fram och tillbaka. Vad kan vi göra åt det? Att sluta spela någon vi inte är kan nog hjälpa. Men det är ju inte alla som ser det så. Att fortsätta leva en lögn och aldrig kunna visa vem du verkligen är. Inte konstigt att vi mår som vi mår. När kom kraven på att allt skulle vara perfekt? Att gå runt och spela en roll som bara slukar energi, varför är det så många som försöker fortsätta spela, hur mycket är det värt egentligen? Visst en hel del har lärt sig hur man spelar och lärt sig rollen. Dom kanske skulle kunna gå med i en teater och bli något stort. Men samtidigt finns det en hel del som man kan se igenom och läsa så väl. Ställer frågan igen. Vad är det värt? I någon mån försöker väl många av oss att uppnå någon form av ideal eller förebild. Det är inte det att man inte ska få ha drömmar, vad vore livet utan dom? Utan mer att vi ser ner på oss själva och dom vi verkligen är. Vi spelar bara en bricka i detta stora falska spel. Vi blir aldrig nöjda. När vi väl har åstadkommit det som var felet från början så dyker det upp något nytt. Är det kanske de livet går ut på att försöka nå dom retuscherade idealen? Tror att vi alla på något sätt är fast i den onda spiralen som bara pekar nedåt, några mer några mindre, men ändå en väldigt stor del av oss. Tanken på att man själv också är på väg nedåt och bli mer och mer in trasslad där är...ja skärmande och deprimerande. Men som tidigare nämnt, tror en början kan vara att alla skulle börja stå för den dom är. Men problemet är, vem ska börja, när ska det börja och kommer det över huvudtaget någonsin att göra det? Under mina funderingar så flöt det ur en så klockren line ut ur högtalarna. "Don't think your safe, cause it's not over" , nej vi är långt ifrån säkra och det är ännu inte över...

Slumpen

Att en natt kan förändra så mycket. Visa att slumpen och osynliga band är något som man överraskas av. Vet aldrig när det kan slå till. Så mycket som kan hända. När man tänker efter så blir man nästan förvånad, att något skulle ge så mycket som det gjorde var som en överraskning.Man blir glad, att nytt som är ändå är gamlat kan vara så spännande och ge en sådan hjälp. Det är något som kommer fastna, något som man kommer minnas. Vet inte om detta kanske är starten på det där nya. Men bra var det, behövligt. Iallafall en start på en förändring.

En intressant fråga är, Varför kom det nu? Vad var det som gjorde att det var så avgörande? Något som gör att man kan visa lite av det där som man inte vill, men som man borde. Svaret kommer väl aldrig. Kanske var det bilder. Kanske var det något djupare som inte går att beskriva. Men när det kom så kom det så precis när det borde. Perfekt är ett ord som många kanske skulle vilja använda. Men Perfekt är en ouppnåelig dröm. Men stunden kom när den borde. Den passade precis. Just där och då och den kommer inte falla i glömska. Aldrig. Något som man trodde var borta och glömt dök upp, skrämande är ett bra ord. Men det var väl det som behövdes. Just de där lilla. Allt kanske inte kom just där och då. Men det finns tid och fler möjligheter.

Ville egentligen bara säga, Tack! :*

Something

How come that everything feels the same. Can't tell the difrence anymore. Dont know if it's a solid rock hanging there, if its desperation for something better or if it's maybe just the feeling of butterflies. Tierd of going around in cirkels, feeling this way and feeling lonley. Attentionwhore. Thats not what I want and thats where I'm hedding. Tragic but true.

What if you can't tell what is what or who to trust? Lost is the right word. A lost attentionwhore. Hmm thats worth ree thinking. But how can you change something if youre lost? I don't know. Maybe just maybe it will change now in the "New" beginning. But as a true pessimist, I seriously doubt the fact but who knows.

No one truly and fully knows whats going on inhere. Trying to put it in words just makes it feel like it's so far from beeing done as it can be. When people go away and you cant cry or when everything is good and you can't smile and join the people around you, thats when the feeling of beeing lost kicks in the moast. Like it's a wall of glass between you and everyone. You can just sit there and show your teeth in a atempt for a fake smile. Sick of trying to be this...thing that no one understand, trying to make people understand and see many of them go even further away. Just give me something new so that I can walk away from this attentionwhore thing that has been created.

How can you learn to feel all those things again? can you? I dont enyoy beeing this coold boring attentionwhore. Just get me out of here. Far away so that i can forget. Then come back and carry on when everything is a little more sorted out. Well i'll have to carrie on, can't stop just beacuse of this. NO WAY. Only wish somone could show me how.

I'm tierd...just do damn tierd of this shit.


And don't ask why it ended up in english or expect my spelling an stuff to be right because it probably is far from perfect and I'm not much of a writer either.



Love you all suckers and don't go my way. You'll only end up lost or something...

Frågetecken

När ska vi vakna och inse att miljön går åt helvette, att människor mår piss och vi håller på att ta kol på oss själva och världen vi lever i?

Droppar

Då var det samma sak igen då. Droppar av regn som faller mot en redan blöt mark...alltid lika deprimerande.

Men regnet och en promenad från bussen gav mig chansen att tänka och vet inte vad som skrämmer mig mest.

Tanken på att denna sommaren snart är lika bortblåst och glömd som ett löv på marken eller att se människor som man trodde man visste hur dom var vända totalt. Jag blir rädd. Kanske är det just det som behövs för att allt ska gå framåt, vem vet. Tänk om allt som man trodde var okej, förlåtet eller bortblåst plötsligt dök upp till ytan igen, som en skrämmande överraskning. Inget som behövs just nu, inte i min värld och mitt liv ialla fall. Har precis fått en början på något som kanske är bra. Vill inte att det ska sköljas bort lika fort som det kom. Låt mig bara få ha en liten stund till med det här.

Men ska inte börja oroa mig för än det verkligen händer på allvar. Så ska ta vara på dem här sista dagarna och hoppas på att det bara är jag som är läskig och tänker i konstiga banor. Men denna sommaren har ändå gjort mig glad. Så tack för alla minnen folk. Dom betyder, ni betyder.

Love you all, people, idiots and suckers

Kiss and bye bye for now.

Bara för att

The red hair front ftw

en liten sak som inte många fattar något utav men när den skrevs var den så totalt klockren :)