Ett litet test

Hoppas att allt går som det ska. Har inget att förvänta egentligen..men nu är det gjort i alla fall. Vad som kommer i morgon är en helt annan sak.


Gott nytt år på er!

Hum..

Det är så mycket. Över allt, upp och ner, hit och dit. Inte konstigt att allt går som det går egentligen. Misstolkning, övertolkning, för mycket tänkande. Det är bara för mycket. Hur ska man egentligen kunna släppa allt när det hela tiden går runt runt och planeras flera månader i förväg. Hur ska man kunna ha kvar sin impulsivitet? Göra det som faller in. Göra något överhuvudtaget? Vart tar allt vägen när det bara går runt? Försvinner det någonsin och kommer det någonsin till något nytt?

Är trött på detta med att gå runt i cirklar och ändå inte känna igen och lära av misstagen.

Saker och ting.

Även om det kanske inte verkar så. Så är jag faktiskt tacksam. Tacksam för att det faktiskt finns människor som lyssnar. Kanske utan att förstå. Men dom lyssnar i alla fall, det är så mycket bättre än att inte göra det alls. Det var väl egentligen det jag ville komma fram till. Att människor som lyssnar på vad man har att säga om glasväggar och andra ting är bra. Väldigt bra.

Tack!

God Jul på er.

Lov!

Japp, nu är det fakitskt lov. dags att ladda om, ta sats och börja om på nytt.

Hoppas allt blir lite annorlunda, lite mindre bakom en glasvägg.

Kaos.

Today is gonna be the day that they're gonna give it back to you..

En påminnelse. Något från långt borta kommer lite närmre. Kommer tillbaka och gör allt skrämmande igen, något man trodde var glömt. Man inser lite till. Det gör lite mer ont, ömmar lite mer än vanligt och ögonen blir lite mer glansiga. Större risk för att något ska gå sönder eller dras upp.

Om man tittar i en spegel men inte ser något. Om man går runt med tomt fast ändå med så otroligt mycket. Men ingenting syns någonstans, är det tomhet eller blankhet man ser då? Eller ingenting? och kan man i så fall se ingeting? Eller är ingenting allting..Väldigt förvirrande.

So go away and pray baby, come back when you can cry.

Kanske borde man låta allt bara gå sönder och braka samman. Sluta med att lappa över hela tiden. Tillslut slits ju även lagningen ut. Kanske är det bättre att ta det från botten och forsätta därifrån. Lättare att gå upp än att klättra ned halvvägs för att försöka fixa något där inne någonstans. Det är så svårt att komma åt allt på det sättet. Kanske ska man helt enkelt bara låta allt göra som det vill. Ta det som det kommer.

I said maybe...

...

Fanfanfanfanfanfan. DET HÄR HÄNDER INTE. så jävla åt helvette med de. Kan inte nån bara gömma mig, ta mig här ifrån. NU. så helt åt helvette är det.

Men ni stjärnor, tack för att ni finns. Snälla sluta aldrig att lysa. Lova mig det.

Finished

Nu är svenskan KLAR, klar klar klar *göra segerdans* men då var det bara spanska, muntliga svenska, idrott samhällsuppsatsen, geografiarbetet kvar då. Yäääy. *drypande av ironi*

Sen så är jag finished. FINITO med all annan skit också..okej nej de tär jag inte men orkar inte med den i alla fall . Tycker synd om er som måste umgås med mig just nu. Blir pissed of för ingenting och går runt och muppar mig som en jävla sak. Era stackare. Men jag tycker om er ändå trots att jag är en muppig sak. Så förlåt.

Förbannade jävla jullov. Kom nu nu nu..

Finito kaputt, over and out for fuck sake

Fötterna upp och huvudet ner helt enkelt

Varför känna en sådan frustration över något som jag egentligen har kontroll över. Varför tillåta mig själv att bara stå och titta på. Varför fortsätta på jag vet inte. Är det för att det redan är för mycket. För att för mycket har varit för länge? Att inget kommer ut trots att det är så mycket som både vill och borde.

Men har funderat på om jag vet inte beror på brist på fantasi och ingen ork över till att tänka.

Ibland undrar jag varför jag fortsätter med att tysta orden. Fortsätter med att låta allt rinna ut i sanden. Finns det verkligen något att fly från?

I så fall vad.

Båda delarna

Jag är glad men det gör fortfarande ont på något konstigt vänster.

flämtande låga

Ibland kan man bara sitta såhär, fast med blicken drömmande i lågan av ett stearinljus. Känna hur tankarna svävar om kring. Konstigt med ljus. På något sätt så har det alltid en lugnande effekt. För även om allt känns total kaos så kan man sätta sig där och stirra Så börjar det flytafram. Förstår mer är inte säkert att man gör men det är ändå något som gör att allt går lite långsammare än i ultratruborapid som det vanligtvis gör. Sen så är det en mysighets faktor. Varför ha tänt en lampa som gör att man ser förjävlig ut när man kan ha tänt ett ljus och fånga det vackra?

Det är faktiskt så. Eller jag tycker att det faktiskt är så. Att lågan från ett ljus eller en eld fångar ansiktet, blicken...ja allt egentligen. har ni någonsin tänkt på hur någon bredvid er ser ut när ni sitter där vid en lägereld eller liknande. Ja vackert är de.

Vet egentligen inte vad som var tanken med detta men ja. Ni har ett sådant ljus, ett sådant som man bara kan sitta och stirra på. låter kanske elakt. men stirrar ju på skönhet inte sant? Egentligen behöver ni inte något ljus. Er kan man se ändå även om det är kolmörkt. Men hoppas ni förstår vad jag menar

Knep

Det finns egentligen så mycket jag vill skriva här. Som är mer förståeligt än det tidigare. Men just nu finns det alldeles för mycket ord och för lite ork.

Frustration eller frågetecken

Det finns så mycket som inte är sagt, som inte är gjort. Något som egentligen borde ha varit avklarat för länge senegentligen..vet inte vad.

Men musiken lyckas alltid locka fram det där. Både det bra och dåliga. Allt som känns och som inte borde kännas. Logiken är någon annanstans den har gått och lagt sig under en stubbe långt in i den mörkaste skogen tror jag. Som ni kanske märker.

Allt kom och allt försvan i en stund, i ett andetag. Något som man sträckte sin hand efter, något som man trodde var inom räckhåll som blåste iväg med dom sista löven. Inget vettigt någonstans. Det som verkade så logiskt är bara en dröm. Men vad är då logik och är det mening att man ska förstå den överhuvudtaget. Att känna sig tom men samtidigt så överdrivet full på saker som man inte har någon aning om vad det är. Är det detta som kallas frustration? Att inte veta något men samtidigt veta allt och ändå inte ha en aning?

Om svaret på frågan är jag vet inte, borde man tänka över vad man just sa eller borde man bara ändra svaret till något mer konkret. Varför man inte vet tillexempel. Är det verkligen massa måsten och jag bör hela tiden. Vad hände med impulsiviteten och hur ska man kunna vara impulsiv om det alltid slutar i "jag vet inte". Är inte det också ganska meningslöst i sig? Är det kanske det man borde bli frustrerad över istället? Att man inte har några uppenbara svar?

Eller ska man skita i saken o låta allt ha sin gång?

Allt blir ändå bara till en massa frågor sammansatta till något som inte kan tydas i slutändan ändå.

Men jag ska julbaka (visserligen bara pepparkakor men det räknas faktiskt) med mina humlor imorgon. Så då slipper ni min konstiga frågor ett tag :*

"Mer förståeligt än vad man förstår"