Kaos.

Today is gonna be the day that they're gonna give it back to you..

En påminnelse. Något från långt borta kommer lite närmre. Kommer tillbaka och gör allt skrämmande igen, något man trodde var glömt. Man inser lite till. Det gör lite mer ont, ömmar lite mer än vanligt och ögonen blir lite mer glansiga. Större risk för att något ska gå sönder eller dras upp.

Om man tittar i en spegel men inte ser något. Om man går runt med tomt fast ändå med så otroligt mycket. Men ingenting syns någonstans, är det tomhet eller blankhet man ser då? Eller ingenting? och kan man i så fall se ingeting? Eller är ingenting allting..Väldigt förvirrande.

So go away and pray baby, come back when you can cry.

Kanske borde man låta allt bara gå sönder och braka samman. Sluta med att lappa över hela tiden. Tillslut slits ju även lagningen ut. Kanske är det bättre att ta det från botten och forsätta därifrån. Lättare att gå upp än att klättra ned halvvägs för att försöka fixa något där inne någonstans. Det är så svårt att komma åt allt på det sättet. Kanske ska man helt enkelt bara låta allt göra som det vill. Ta det som det kommer.

I said maybe...