Det är ganska sant faktiskt. Vi ber om sanningen. Men ändå blir vi besvikna, ledsna, arga och allt annat när man väl får den. För att den inte är så som vi vill ha den, så som vi trodde att den var. Är inte det också lite sjukt. Lika sjukt som att behöva komma på lögnen över huvudtaget.
Varför tvingar vi oss själva att fortsätta trycka upp dem i ansiktet på varandra. låta våra tungor rulla, släppa iväg ord som inte borde släppas. Man kan ju undra. Att vi ens orkar tvinga varandra till lögner och svek. Okej det finns alltid idioter. Men ändå, kanske onödigt många som är stämplade bara för att vi går runt i vår lilla sagovärld.
Det lyckas ju inte bli bra hur man än vänder och vrider på det. Jävla pessimist på mig själv.
1 kommentar:
-De bedrar oss med sanningen-
"jag har lärt mig att saknaden är som värst när man sovit som ett barn genom en iskall vinter."
Att vakna upp är svårast när lampan lyser en rakt in i ögonen efter sömnen.. men det är då man inte får släcka lampan igen, då somnar man ju om och blundar genom livet.
Om nu alla andra lägger sina taggtrådsord i sammetspapper så måste vi slita bort det. Det är bättre att få sår på händerna i försöket än att inte försöka alls. Svälj hellre deras syra än att gömma dina ord i tungan. Stå för din sak även om inte alla andra gör det.
Se på Kent "Du är min hjälte för du är rak, du är min hjälte för du är precis så svag som jag"
Skicka en kommentar