Pain in the ass.

Okej, jag vet att det är bra, man ska kunna ta beslut och så vidare. Men orka med det nu. Timmarna bara går och man måste bli säker. Spelar säkert ingen roll längre fram ändå. Samma som på högstadiet "ni måste plugga, höga betyg" osv, annars klarar ni inte framtiden. De kommer ju knappast att synas. Eller det kanske gör de, men det vi gör nu är det som syns mest. Innan nästa gång.

Att ha val på val på val och sen samtidigt inte förstå något. Tiden som tar slut samtidigt som man inte blir mer säker på något. Det suger verkligen.

Sen att så mycket annat har ändrats gör ju inte allt bättre. Kanske är det jag som försvinner in i någon annanstans. Tar distans från allt och alla. Sätter på autopiloten och hoppas på att det går bra medans jag kan springa och gömma mig under tiden. Eller så är det allt annat som ändras samtidigt. Så det skär sig, krockar med varandra. Visst gillar man väl förändringar men as always, inte allt på samma gång. Det är väl det som är en liten anledning till att jag beter mig som pain in the ass. Det är egentligen inte meningen. Det råkar bara bli så. Försvarsmekanism? Jag vet inte, har väl ingen egentlig anledning eller ursäkt. Men ber om ursäkt för det ändå. Att vara pain in the ass är inte toppen och behöva umgås med en är väl antagligen inte så underhållande det heller?

Och en kombination mellan stress, press och allt det andra är nog inte bra. Inte bra alls, för någon.