Dont think your safe, cause it's not over

Det fortsätter alltid, tar aldrig slut. Upp och ner, fram och tillbaka. Vad kan vi göra åt det? Att sluta spela någon vi inte är kan nog hjälpa. Men det är ju inte alla som ser det så. Att fortsätta leva en lögn och aldrig kunna visa vem du verkligen är. Inte konstigt att vi mår som vi mår. När kom kraven på att allt skulle vara perfekt? Att gå runt och spela en roll som bara slukar energi, varför är det så många som försöker fortsätta spela, hur mycket är det värt egentligen? Visst en hel del har lärt sig hur man spelar och lärt sig rollen. Dom kanske skulle kunna gå med i en teater och bli något stort. Men samtidigt finns det en hel del som man kan se igenom och läsa så väl. Ställer frågan igen. Vad är det värt? I någon mån försöker väl många av oss att uppnå någon form av ideal eller förebild. Det är inte det att man inte ska få ha drömmar, vad vore livet utan dom? Utan mer att vi ser ner på oss själva och dom vi verkligen är. Vi spelar bara en bricka i detta stora falska spel. Vi blir aldrig nöjda. När vi väl har åstadkommit det som var felet från början så dyker det upp något nytt. Är det kanske de livet går ut på att försöka nå dom retuscherade idealen? Tror att vi alla på något sätt är fast i den onda spiralen som bara pekar nedåt, några mer några mindre, men ändå en väldigt stor del av oss. Tanken på att man själv också är på väg nedåt och bli mer och mer in trasslad där är...ja skärmande och deprimerande. Men som tidigare nämnt, tror en början kan vara att alla skulle börja stå för den dom är. Men problemet är, vem ska börja, när ska det börja och kommer det över huvudtaget någonsin att göra det? Under mina funderingar så flöt det ur en så klockren line ut ur högtalarna. "Don't think your safe, cause it's not over" , nej vi är långt ifrån säkra och det är ännu inte över...