eller, kanske?

Vill tillbaka till den stunden då man glömde allt då tiden bara fanns då just där och ingen annanstans Nu så är det en grå verklighet som gäller och den vet man inte vart man ska göra av. Allt går bara upp och ner, och det känns samtidigt som om det mer och mer sällan når upp över en nivå så man får den där känslan av att allt kan vara bra. Kan man inte bara gömma undan allt sådant, sen samtidigt försöka få omvärldens ögon att förstå vad jag är, vem jag är. Vill inte spela men det går på autopilot. Hur ska man kunna hitta rätt, visa alla ögon vem man verkligen är när det bara är på automatik? Är trött på att behöva förklara, trött på alla oförstående.

Varför vara tvungen att förklara överhuvudtaget? Är det så svårt att förstå och acceptera, vi är inga spegelbilder av varandra. Vi går alla på olika vägar. Vi har alla kommit en bit, några längre och några har precis börjat sin resa. Men vi är alla på olikaställen och det är väl lite det som är poängen kan jag tro. Att ingen är på samma ställe, inte ens på samma väg. Men ändå. På något sätt så får vi dom som står still att sakta men säkert börja gå och dom som behöver vila att stanna och se. Så varför måste vi då bevisa vilka vi är och inte. Skylta med att "jag är normal men står ut från mängden".

Vi är som regndroppar. Små blötaregndroppar som faller mot en hård fönsterruta. Man kan följa vår resa ner mot säker mark, kan också se hur våra vägar korsar varandra och hur vi delar med oss och tar av varandra sedan fortsätter. Vissa växer andra blir större, några fortsätter som dom började. Vissa blir två några delar sig. Men en sak är säker. Vi ska alla åt samma håll tillslut. Visserligen har några krokigare vägar än andra. Men ändå så är det alltid åt samma håll och vi hjälper andra droppar på vägen. Så tack alla ni vackra droppar för att ni finns och för att ni har hjälpt/hjälper mig att fortsätta...