En resa.

Ibland önskar jag verkligen att jag kunde resa tillbaka, till det som var. Till då jag inte behövde tänka så onödigt mycket, fokusera på saker som betyder och gav så mycket mer. Kan man lära om sig själv, till det som var, till så som man var?

Kanske var man inte en bättre människa, mådde kanske inte bättre då heller. Men minns det inte i så fall. Har lätt för att glömma. Förtränga. Sådant som man inte vill se, påminnas om, raderas och slängsbort. Samlas på hög inne i det inre Istället för färg så täcks allt av gråa nyanser som skiftar mot lite mer vitt eller svart. Aldrig färg. Inte någonstans. Det är tomt på färg. Förutom när man tittar mot stjärnorna. Om man tittar på er får allt lite färg igen. Allt speglas i ert fantastiska ljus.

Men för att gå tillbaka till ämnet igen. Att resa i det förflutna. Det som varit. Är det något man skulle våga? Var det så bra som man kom ihåg? Sen det där med att "smälta in", usch, men det hade väl också varit lite problematiskt antar jag. För då är inte nu. Det vet ju alla.

Allt är en enda röra och jag saknar tiden "då". "Då" den tiden då man inte behövde tänka lika mycket, inte behövde bry sig om orden. Nu måste allt flätas samman till något som inte gör lika ont, men ändå när man väl har skalat av alla algren. Gör det inte mer ont då?

Då, nu, framtiden allt är lika förvirrande om inte mer än förr. Är så mycket jag saknar, så mycket jag vill, så mycket jag längtar efter. Men får det inte till att gå ihop. Nej. Det går verkligen inte.

(sen råder jag alla som inte har sett Freedom Writers att göra det)