"If we go on, it's now or never"

Det är som i en film. När man springer i en korridor ser panikslaget efter sig. Flyr från det som man trodde var bra. Springer från allt. För att hitta en mörk städskrubb någonstans där man kan gömma sig från verkligheten ett tag. Åter hämta andan, få tillbaka syret och tankarna som så plötsligt klippts av. Ställa allt i ordning efter jakten. Sen stanna där ett tag. Bara för att njuta av stunden då inget når en. Ingen kan tränga sig igenom. Kunna hämta tillbaka allt det där som så plötsligt stals ifrån en. Samla kraft, samla sig för att åter gå ut och visa en bländande falskhet. Inget som riktigt kan tränga igenom. Inte egentligen. Det når in. Det berör men samtidigt så är det likgiltighet som gäller.

Likgiltighet. Inget känns. Sluta bry sig om, fast man inte vill. Men masken är allt för lockande. Ingenting ska få ta sig in, in till det innersta. Det är redan trasigt. Inte så att man inte klarar av det. Men det känns. Inte något ska kunna bryta sig innanför en barriär som har tagit en sådan tid att bygga upp. Det blir till ett kaos när likgiltighet blandas med alla sortenskänslor. Ett kaos som inte syns. Inte hur mycket ni än letar och försöker hitta en springa för att förstå, det går inte. Inget går igenom masken. Varken ut eller in. Ingenstans. Det är falskheten som spelar roll. Hur bra vi är på att spela våra roller.

Hur duktiga vi är på att ge sken av att allt är som det ska.

Nu när vi har tagit sats. Samlat ihop oss, satt på oss masken först då vågar vi öppna dörren. Tar stegen ut i den så kallade varma världen. Se alla andra masker. Se dom i ögonen. Försöka förstå varför vi håller på som vi gör. Varför vi låser in allt som vi gör. Bygger murar och olika gränser.

"TILLTRÄDE FÖRBJUDET" står det längst in. Det har säkert sina bra anledningar till att det står som det gör. Det enda problemet är att det området är stort. Väldigt stort. Kanske finns det små delar av det som vi vågar dela med några få. Men det är långtifrån allt som visas upp. Ingen vågar längre. Kanske beror det på vår egen falskhet, att vi inte visar världen dem vi verkligen är. Kanske beror det på att det inte någonsin har varit så eller så är det bara en period som alla är lite likadana. Fast tvivlar på att det bara är ett av dom. Möjligen alla. Eller inget utan något helt annat.

Men ändå sitter jag här i en mörkskrubb funderar på hur jag ska göra. Har precis blivit jagad av något som jag inte vill veta av, vet inte ens vad det egentligen är. Men funderar på om det är värt att fortsätta med en mask. Men vet inte hur man ska fortsätta efter att allt, det är ju falska ansikten som möter en. Alla är inte det. Men hur ska man kunna se skillnad på vad som är vad. Har ju själv levt bakom fasader. Men kan inte tyda. Kan inte tyda vad som är ärligt och inte. Inte ens det bakom murarna. Bakom det som är innerst. Är utelåst. Är väl därför masker passar så bra. Slipper skämmas över att jag inte har en nyckel.

Så nu, nu tar jag steget ut. Kanske med mask kanske utan. Det beror väl på. Men kanske är värt ett försök. Får se vad som händer här helt enkelt. Jag går i alla fall ut genom städskrubbsdörren. Hur jag ser ut och vart jag tar vägen sen är ett mysterium. Inte ens jag vet svaret på vart allt slutar. Inte heller vart allt har sin början.