Det är svart. Kanske inte helt. Men väldigt mörkt i alla fall.
Ser hur marken rusar förbi mig nedanför, ser hur allt flytersamman. Ser hur det inte längre finns några tydliga linjer som skiljer sten från väg, gräs från stig. Allt blir bara till en enda stor klump, inget tydligt någonstans. Nästan som att flyga.
Att omvärlden blir suddig gör att man ser tankarna lite klarare. Man orkar inte försöka förstå sig på omvärlden längre, så då börjar man försiktigt vandra inåt istället. När allt annat går runt runt så går tankarna konstigt nog, i en stilla takt. Dom nästan flyter så som dom egentligen borde göra.
Trots att åka buss är så fantastiskt tråkigt. Så ja, det ger lite tid till annat. Till sådant som man inte orkar med när man ska hålla koll på resten och allt annat. Det är väl som med allt annat här i världen. Det finns positivt och negativt med det mesta.
Som jag sa, det är mörkt nu. Nästan svart. Det är natt och ännu mer tid till det som inte hinns med.Läskigt. Men vet inte om det är jag som blundar eller om det är vintermörkret som smyger sig på. Nåväl.
Slutsatster:
Buss, tråk, tid och tanke på samma gång.
Mörkret, har vi inget svar på men det är svart och jag fryser.
Sen så är musik kärlek. Det har sagts förut jag vet. Men när man hittar massa nytt så känns allt bara väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar