Ner.

Allt bara snurrar runt och när tårar fälls i ett rum långt bort men ändå så att jag kan höra, känner jag mig så maktlös. Så liten. Samtidigt ska man fortsätta som vanligt med andra. Som om inget egentligen är. Som om det inte hade hänt. Frustrerande att inte kunna hjälpa när man vill. Inte kunna säga det man vill och som behövs. Irriterande. Att fortsätta med mitt eget trots att man vet. Trots att man verkligen vet att man borde göra något annat. Men kan inte. Maktlös, och på så sätt fortsätter flygfärden neråt. Inte roligt alls.