Kyliga andetag

Att se andedräkten bilda en form av magisk ånga. Verkligen känna en kylig luft längst ner i den djupaste vrån av lungorna.
Känna hur allt frigörs. Även om det nästan gör ont i vissa lägen. Ta djupa andetag.

Att bara kunna stå under en himmel. Känna ett ljus mot ansiktet. Även om det är grå moln som möter ansiktet.
Även om det är droppar som faller mot kinden. Droppar som blandas med allt annat. Alla andra känslor och tankar.
Det är som att kylan renar. Som om en liten del följer med.

Kanske så är det så det fungerar. Man ska ställa sig under en regnande himmel. för att få rensa lite. Även om allt förmodligen trasslas till igen och du antagligen kommer frysa resten av dagen och bli förkyld. Men det är ändå något som är härligt. Trots att man klagar.

Djupa kalla andetag och regn mot hud. Ja det är nog värt att ge allt sådant ett försök.

Muy gracias

Tack för en mysig kväll/helg var behövligt med lite sådant. Så tack tack tack.

:*

Sen så är det äckligt kallt på morgonen nu. Kanske beror på avsaknaden av jacka, men ja...vacker är det iallafall. Trots kylan och att man fryser så fort vinden bara pustar lite. Men som sagt vackert är ordet.

Sen glöm inte att alla ni människor är vackra! (jag vet att det låter som en patetsikt klyscha men det är ju faktiskt sant)

Att våga?

Kanske.
Kanske.
Eller jag vet inte.

Hur vet man vad som är vad?
Hur tyder man det som ska tydas?
Kan man läsa, se och sen fortsätta som om ingenting hade hänt?

Går vi runt här och leker med våra egna känslor, samtidigt som vi lurar oss själva
Klarar vi verkligen det i slutändan?

Måste våga se oss själva i ögonen.
Se vad vi gör och vad som häner.
Det är vår egen spegelbild som spelar roll.

Men det är just det där med att våga.
Jag vågar inte.
Inte än.
Men jag hoppas på att det händer snart.

Om vi, jag ska fortsätta fly våra egna känslor så kommer vi snart möta en vägg.
Kommer inte orka springa hela livet.
Jag vill följa er som redan ser spegelbilden av er själva.
Men jag vågar inte, som vanligt.

Men kanske.
Kanske snart.
Men jag vet inte om jag verkligen vågar.

Förlåt mig

Vet inte vad jag vill säga här egentligen Vet inte vad jag vill komma fram till. Vet inte vad jag menar med jag heller för den delen. Det låter så...ja för mycket ego. Men o andra sidan är det ju min egen blogg...fast även om man säger det så låter det för mycket ego och attentionwhore. Blä. Det blir ju fan inte bra någonstans. Hur man än vrider och vänder på skiten. Nåväl, ni får la stå ut med jag form och egotrippade meningar om ni vill läsa, för jag verkar tydligen inte ha mer att säga än just "Jag".

Ville väl egentligen försöka säga något som visar något, som säger något. Men det går inte. Ingenting går. Det är just det som känns så tragiskt. Känns ju som om livet går förbi där när man väl sitter där och känner sig sådär tragisk. Att jag är tragisk, det kan jag leva med. Iallafall för ett tag till. Men att inte kunna förstå. inte kunna se, inte kunna göra något för er. Ni som betyder är det som skrämmer mig.

Om jag är såhär, känslokall och ego. Hur ska jag verkligen kunna hjälpa och förstå? Eller åtminståne försöka kunna sätta mig in. Jag vill verkligen kunna hjälpa er när ni behöver. Men finns för lite jag för att kunna göra det jag vill eller borde. För hur jag än försöker att hjälpa så slutar det med att jag babblar på om mig själv och hur hemska saker jag har varit med om. som nu. Nu har jag lyckats åter igen. Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Det kommer av sig självt. Jag vet inte hur jag ska bli av med det.

Så om jag nu beter mig som en jävla "fjortis flumgorilla" sak. Snälla slå till mig eller vad som helst. Jag vill inte stanna kvar såhär, inte så länge jag inte kan hjälpa er. Jag hoppas ni vet att jag skulle vilja bära alla era ryggsäckar tills evigheten tar slut om jag skulle kunna. Problemet är bara att jag har så svårt för att säga just det där och göra det som behövs. Men ni ska veta. Jag bryr mig faktiskt. Även om jag verkar som en känslokall liten jävla bitch ibland. Bara så ni vet <3

2 månader

På två månader så har både Jocke Berg och Jocke Berg fångat mig.

Nu är jag fast och det är jag glad över <3

nittonde september

Ett musik minne.

Stå och trängas med okända människor känns konstigt och ganska udda till en början. Men när trummor, gitarr, röst, miljön, ja alltihop sätts samman, då blir allt självklart. Varför man står där. Varför man skriker halsen av sig. Trots att man inte kan orden eller hur allt riktigt går. Hoppar trots att man inte orkar. Man står där tillsammans med människor som känner samma sak. Känslan av hur mycket musik betyder. Hur otroligt allt kan vara. Även om det finns bättre. Det vet till ochmed jag. Men det var så bra att man kommer att minnas det ändå trots att det finns bättre. Men 70 spänn för två timmar förväntar jag mig inte så mycket. Så då blir det mesta en positiv överraskning.

Längtar efter mer musik. Mer live. Mer okända hoppande människor.

Mando Diao 07-03-2008

KENT 25-07-2008

Hardcore Superstar 19-09-2008

Japp och mer ska det blir. Fler minnen med fler människor. Vem vill följa med?

Ett hjärta till alla <3

This world will never be what I expected.

It's not to late. It's never to late.

Även om allt känns åt hellvette, som nu. Inget blir som man tänkt eller vill. Så är det aldrig försent. Tiden finns kvar. Det enda som är ett ganska stort problem är ju just orken att vänta. Vänta tills då allt går lite lättare.

Men ibland vill jag bara tillbaka till tiden som en flicka på 6 år. Då man såg världen och sitt liv med andra ögon. Då ord var ärlighet. Kanske var det inte lättare. Men man såg möjligheter. Det tog aldrig stopp. Fantasin och glädjen fanns fortfarande där. Jag vill åter kunna se världen i dom färger som man gjorde när man var liten. Hur man inte såg den gråa delen av världen. Man visste knappt att grått existerade.

Visst är det självklart att vi inte kan gå runt som barn hela tiden. Men varför inte ha kvar enkelheten? Varför komplicera världen ännu mer. Vi kan fortfarande ha kvar det i sinnet. Men nej. Det går inte. För vi måste växa upp och lämna den tiden bakom oss...

Det har gått över ett år nu och det gör fortfarande ont att tänka. Därför gör jag det inte, jag har inte glömt, jag lovar. Men det gör för ont för att jag ska orka.

The world we knew won't come back.
The time we've lost can't get back.
The life we had won't be ours again.

Som små stjärnor

Jag vet inte vad...men ni finns där när jag behöver. När allt är som det ska. Ni lyser upp som stjärnor och stöttar mig som om jag vore en liten fjäder. Trots att jag inte känner mig som en. Men ni är alla så betydelsefulla, så denna dagen går också till att tacka er för dom ni är. Även om det inte finns tillräckligt med tid för att beskriva allt. Inte tillräckligt med ord.

Bara ord

Nej, det är inte "bara ord" för ord betyder mer än något annat. Det kan visa så mycket känslor och såra så många, men jag älskar dom ändå. För även om så många ord har slagit mig rätt i ansiktet, grävt sig in under min hud med nålar och stannat kvar. Så har det kommit precis lika många ord som smygt sig in, kvittrat i mina öron och stannat i mitt hjärta. Så även om ord sårar så finns det dom som gör det motsatta. Man behöver väl båda för att inse hur bra vissa av dom kan vara. Men egentligen ville jag bara säga tack till alla er som har sagt dom orden som betyder precis lika mycket som ni <3

Sen så vill jag säga att, sitta på en brygga med solen i ansiktet är mys värre. Speciellt om det finns fina saker att titta på.

A Three Days Grace moment <3

Every time we lie awake
After every hit we take
Every feeling that I get
But I haven't missed you yet

Every roommate kept awake
By every sigh and scream we make
All the feelings that I get
But I still don't miss you yet
Only when I stop to think about it

I hate everything about you
Why do I love you
I hate everything about you
Why do I love you

Every time we lie awake
After every hit we take
Every feeling that I get
But I haven't missed you yet
Only when I stop to think about it

I hate everything about you
Why do I love you
I hate everything about you
Why do I love you

Only when I stop to think about you, I know
Only when you stop to think about me, do you know

I hate everything about you
Why do I love you
You hate everything about me
Why do you love me

I hate
You hate
I hate
You love me

I hate everything about you
Why do I love you


Nej jag hatar ingen, och jag vet att texten går ungefär likdant rakt igenom. Men jag är kär i den ändå...

Inte grundtanken precis

Vill skriva något slående. Men det ville sig inte. Inte någonstans. Det är bara tomt och tråkigt. För det är så det känns och det som snurrar där inne. Tråkigt. Nåväl det är väl så det ska vara just nu.

Får väl bara poängtera att Musik verkligen är kärlek. Den tar sig igenom allt och finns där när man som mest behöver, som vissa andra betydelsefulla personer.

Och bara för att jag inte skrivit på det på ett tag:

The Redhair Front ftw ^^ när den skrevs var man allt rätt flum...

Säg att du älskar mig

"Säg att du älskar mig"

Dom sista scenerna har precis passerat min näthinna. Fy fan. Att människor kan vara så för jävliga. Hur svårt det är att få folk att förstå. Hur svårt det kan vara att berätta. Att känna en känsla så overklig. Det är svårt och se hur något sådant kan hända utan att känna något. Svårt att höra utan att se och få ångest, man vill bara att det ska få ett slut att det egentligen aldrig skulle ha hänt. Man vill bara stänga av inte se mer, inte inse att det verkligen händer. Även i vår värld. Men man vill fortsätta se, se hur man orkar fortsätta. Se hur ens tillvaro aldrig blir sig riktigt lik. Beundrar alla dom som är starka och fortsätter trots det som hänt. Att inte låta sig tryckas ner av idioter, även om dom gjort som dom gjort. Fattar inte hur dom ens kan göra som dom gör och kan inte förstå att omvärlden inte reagerar, att dom ser det som hennes/hans fel. Att det är den som är den dåliga. Åt helvette med vårt samhälle och vårt sätt att tänka. Ser på tvskärmen, blir förbannad samtidigt som jag känner tårar som rinner ner för mina kinder. Det är okontrollerat. Det bara känns. Det berör.

Att en svensk egentligen b film kan vara så bra.

Blä för motarbetande msn...bara så ni vet...

Ord och drömmar

Vill. Önskar. Att orden kunde komma,när dom skulle, så som dom borde. Men dom är låsta, kommer inte förbi min mun.
Dom är gömda. Inte glömda men borta. Inte lika flytande.

Ett täcke har aldrig sett så lockande ut. Att bara få krypa in under och känna hur värmen omsluter kroppen. Hur man sakta vaggas till sömns av en stilla säng. Försvinner in till djupet. Till drömmarnas färgranna värld. Där allt går lite mer, lite bättre. Att bara sväva runt och låtsas som att allt är bra. Man vill stanna för alltid, eller åtminståne få en liten stund till.

Det enda som håller en tillbaka, är att vakna till en verkligehet som är långt ifrån den drömmen du hade...

Fina hästar och vackra händer <3

>.<

Segt går det förbi varje liten bokstav. Smärta rentutsagt. Books in all it's gloory, men detta är inte glamoröst någonstans. Huvudet är på väg att dela sig i bitar. Ord som ska skrivas och läsas. Pluggas in och kommas ihåg. Har redan oreda så det räcker där inne, Behöver inte trycka in mer. Nej det säger redan stopp. Är väl inte van med upplägget och vet väl inte hur jag ska hantera det antar jag. Men är redan less spå skiten. Ni glada folk får det att inte kännas lika mycket.

Ni (hjärta) musik (likamed) En räddning och ljuspunkt.

Tack!

Bäst helt enkelt

Lysa upp mörker med ord. Alltid lika bra. Alltid lika fängslande. Kommer aldrig nå dit. Alltid lika bäst!

Tillängnad Erica ^^ Men går inte att beskriva henne, inte er andra heller. Ni är alldeles för bra för att sätta ord på och ni betyer alldeles för mycket. Så egentligen är det tillägnat er alla. 5 små patetiska meningar som inte går att jämföra med er storhet...

Ren och skär Kärlek

Jag var länge ensam enda barnet

Ett monster underst i en hembyggd våningsäng

Och på håll såg jag ljusen dö i dimman

Precis när mörkret tändes upp igen

Och jag såg dig springa över skaren

I jakten på din sagolika vy

Och du lärde mig att fullständigt försvinna

In i dina tankar i ditt huvud står jag fri

Ge mig en vinterdrog

Ge mig allt du har

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga var en storm jag såg

Som sommarsnö

I döda vinkeln ser jag allt du gör

Och där kommer dom jag ser dom mellan träden

Snälla kan du hjälpa mig att fly

Deras ögon är som mareld över världen

Jag kryper där i askan fågel Fenix född som ny

Ge mig en vinterdrog

Ge mig allt du har

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga var en storm jag såg

Blåsa sommarsnö

I döda vinkeln ser jag allt du gör

Ge mig en vinterdrog

Ge mig sommarsnö

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga dansar stormar små

Men det är du som för

I döda vinkeln ser jag allt du gör

<3

My Curse

Allt blir sådär konstigt igen. Vindarna ökar och trubulensen blir ett faktum. Oreda, huller om buller. Inget är där det borde vara. Är inte redo för allt detta än. Har för mycket kvar, för mycket som jag missat. För lite av det som var. För lite tid för det som är nu. Kanske är det jag som inte planerar, som inte gör som man borde. Men måste det vara planerat? Vet inte. Orkar inte. Kanske är det dåligt att tänka på det som var. Kanske ger det mig kraft. Vet inte vad längre. Går där med människor men ändå inte...är instängd av mig själv, eller kanske utelåst. Når inte det jag vill nå. Ser inte riktigt klart.

"Vilken färg har själen?"

Hur blev det såhär? Varför slutar allt i jag vet inte. Hur kan man inte veta. Borde ha drömmar massor med val. Men dom existerar inte, det är bara tomt och svart i deras ställe. Tomt och svart. Det känns inte bra. Inte längre. Trodde att något skulle komma. Komma och hjälpa, men nej det var bara ett önske tänkande. En dröm som inte ens borde existera. men den gjorde, eller gör. För hoppet på något bättre finns fortfarande, Visserligen minimal och knappt märkbar men det finns.

"ingen ingen ingen ingen hör"

Men det finns minnen. Minnen från stunder som kommer vara kvar för alltid och dom kommer påminna mig om att det finns tid då allt är som det ska allt känns bra. Som nattens vatten som omsluter dig med mörker och gröna ljuspunkter. Musik som går rakt igenom till ditt hjärta och sätter spår. Alla nätter som bara redde ut allt sådär på en gång.

"Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar"

Musiken som tränger sig igenom och berör. Den hjälper till att reda ut, eller snarare låta det vila. Låta allt bara försvinna. Slukas av musiken. Den låter mig vila och tänka i den takt som behövs. Allt blir inte klarare men det lugnar. Det känns inte lika mycket som en storm som rör sig. Där har den liksom lugnat sig lite. Inte tillräckligt Men någon sekundmeter är bättre än ingen.

"Still I want
And still I ache
But still I wait
To see you again"

Svart på vitt till ljud

Klingandet av svart vita piano tangenter. Det rör upp så mycket minnen, känslor. Att bara några få toner från högtalarna kan röra upp så mycket. Gammalt blandas med nytt, glädje blandas med sorg. Det blir en annorlunda känsla som bara finns där. Den ligger där i min bröstkorg och känns. Kan inte sätta ord på den. Kan inte heller säga om den är bra eller dåligt. Den bara existerar och rör om. Rör vi det innersta som är bakom dom allra tjockaste dörrarna. Den rör vid det som jag trodde var glömt. det som var borta. Men det var ju inte borta, det finns fortfarande kvar. Det går att röra vid. Klingandena från pianot når fortfarande den där skyddade platsen. Den som var borta. Det är härligt och läskigt på samma gång. Skönt att få släppa allt det där som har varit borta. Men det kommer ju inte längre än till yttersta delen av min kropp. Sen när tonerna försviner och stänger dörren, sugs allt tillbaka in i mörkret igen. Det faller i glömska igen. Tills nästa gång som om skimrande tangenterna bildar den magiska sången som kan öppna det djupaste...

Tunga grågröna moln som låter svävar över våra huvuden...

Hur

Vet inte hur jag hamnade här. Hur vi alla hamnade här tillsammans. Hur det vi själva gör på verkar någon annan människa. Mer än vi tror. Att ord och gester kan ge och ta så mycket. Hur kommer det sig att vi alla fastnade här tillsammans och varför är vi fortfarande kvar. Villka osynliga band har vi tillsammans, villken tid har gett oss så många gemensamma minnen och känslor. När hände allt det som hänt? Står jag bara där och tittar genom min glas vägg. Eller står vi alla på samma sida och serpå när allt händer. Ser hur olika liv, olika tider rusar förbi. Ser på när allt händer, utan att riktigt veta vad det är eller varför det blir till detta.

Att sitta på en grå gata. Se hur färgklickar vandrar förbi, hur några pratar. Några springer. Alla är om påväg någonstans. Blandar sig bildar nya kulörer och kontraster. När man ser allt detta. Alla färger. Så börjar tankarna snurra. Visserligen saknar dom färg och är lika gråa och tonlösa som gatan man sitter på. Som den kropp dom snurrar i. Men dom går runt ändå. Dom finns iallafall där. Det är inte helt tomt. Inte helt dött.

Hur gör alla andra vandrande färger. Hur kan dom vara sådär skimrande. Visst för att det finns dom som ser ut som en annan. Men dom syns. Vi lägger alla märke till dom, trots deras likhet. En likhet som vissa stör sig på, vissa bryr sig lika mkt om en sten på marken. Även där ser vi olikheterna i färgerna. Allt målas och formas. Till olikheter och likheter. Till ett enda stort pussel. Där finns det en del till oss alla...även dom grå bitarna har sina platser. Trots att vi inte syns lika mycket som er andra. Så finns vi där och det finns några som ser oss. Några som ser och som kan passa. Även om en liten grå bit inte är lika effektfull som en färgad. Så fungerar det ändå.