Ett musik minne. Stå och trängas med okända människor känns konstigt och ganska udda till en början. Men när trummor, gitarr, röst, miljön, ja alltihop sätts samman, då blir allt självklart. Varför man står där. Varför man skriker halsen av sig. Trots att man inte kan orden eller hur allt riktigt går. Hoppar trots att man inte orkar. Man står där tillsammans med människor som känner samma sak. Känslan av hur mycket musik betyder. Hur otroligt allt kan vara. Även om det finns bättre. Det vet till ochmed jag. Men det var så bra att man kommer att minnas det ändå trots att det finns bättre. Men 70 spänn för två timmar förväntar jag mig inte så mycket. Så då blir det mesta en positiv överraskning.
Längtar efter mer musik. Mer live. Mer okända hoppande människor.
Mando Diao 07-03-2008
KENT 25-07-2008
Hardcore Superstar 19-09-2008
Japp och mer ska det blir. Fler minnen med fler människor. Vem vill följa med?
Ett hjärta till alla <3
2 kommentarer:
JAG VILL!
Ska vi satsa på Dir en Grey, babe? :*
Konserter är väldigt patetiskt egentligen. Om man tänker efter. Och ser allting utifrån.
Men gör man inte det är det underbart. För det mesta.
Kent var bäst <3
du ska inte på håkan nästa fredag då?
Skicka en kommentar