Ja, det känns nästan sjukligt. Det känns ända in. Att något kan kännas bra och dåligt på samma gång. Förvirrande och allmänt totalt jävla udda.Det är inte alltid så lätt att förstå sig på.
Sen hur ska man göra om man inte riktigt förstår, inte kan sätta sig in. Inte säga det som behövs? Jag vet att det finns dom gångerna som man vill ha någon som bara lyssnar och tar in, men vad ska man göra när man vet att man borde säga något. Att det verkligen behövs? Ska man fortfarande sitta där och säga "Mm" och "aah". Det låter så fel i mina öron. Men kanske är det som det borde att repliken "alla är vi olika" går in även där. Men man tycker att när en vän behöver borde man kunna säga något vettigt? Right?
2 kommentarer:
Det är då en riktig vän säger åt en att man är en idiot och borde ta sig samman. Sedan sitter vännen kvar och håller om en när man gråter.
För tre små falska ord betyder ingenting. Men när de är äkta så är det det vackraste man kan få.
Om din vän hamlar i fängelse. Säg inte att "det löser sig nog", säg "Vi strulade till det här, men jag älskar dig ändå".
Tvinga aldrig fram glada ord. Säg det svåra och hårda. Säg all skit till din vän om det är äkta. Eller säg ingenting bara existera.
"Hellre ett ärligt nej, än ett falskt ja"
(tror inte det där blev riktigt förståligt xP)
Och du, jag skulle aldrig kräva att min vän skulle kunna lösa mina problem. Jag skulle inte kräva att min vän skulle förstå till hundra. Jag skulle inte kräva några "vettiga kommentarer".
Jag skulle bara vilja att min vän fanns för mig.
Du, jag finns för dig, det vet du va? Jag må vara svarslös ibland. Jag kan inte bära världen på mina axlar och det kan inte du heller sara.
Du behöver inte göra något mer än att existera för dina vänner, vet du.
<3
Skicka en kommentar