Förlåt mig

Vet inte vad jag vill säga här egentligen Vet inte vad jag vill komma fram till. Vet inte vad jag menar med jag heller för den delen. Det låter så...ja för mycket ego. Men o andra sidan är det ju min egen blogg...fast även om man säger det så låter det för mycket ego och attentionwhore. Blä. Det blir ju fan inte bra någonstans. Hur man än vrider och vänder på skiten. Nåväl, ni får la stå ut med jag form och egotrippade meningar om ni vill läsa, för jag verkar tydligen inte ha mer att säga än just "Jag".

Ville väl egentligen försöka säga något som visar något, som säger något. Men det går inte. Ingenting går. Det är just det som känns så tragiskt. Känns ju som om livet går förbi där när man väl sitter där och känner sig sådär tragisk. Att jag är tragisk, det kan jag leva med. Iallafall för ett tag till. Men att inte kunna förstå. inte kunna se, inte kunna göra något för er. Ni som betyder är det som skrämmer mig.

Om jag är såhär, känslokall och ego. Hur ska jag verkligen kunna hjälpa och förstå? Eller åtminståne försöka kunna sätta mig in. Jag vill verkligen kunna hjälpa er när ni behöver. Men finns för lite jag för att kunna göra det jag vill eller borde. För hur jag än försöker att hjälpa så slutar det med att jag babblar på om mig själv och hur hemska saker jag har varit med om. som nu. Nu har jag lyckats åter igen. Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Det kommer av sig självt. Jag vet inte hur jag ska bli av med det.

Så om jag nu beter mig som en jävla "fjortis flumgorilla" sak. Snälla slå till mig eller vad som helst. Jag vill inte stanna kvar såhär, inte så länge jag inte kan hjälpa er. Jag hoppas ni vet att jag skulle vilja bära alla era ryggsäckar tills evigheten tar slut om jag skulle kunna. Problemet är bara att jag har så svårt för att säga just det där och göra det som behövs. Men ni ska veta. Jag bryr mig faktiskt. Även om jag verkar som en känslokall liten jävla bitch ibland. Bara så ni vet <3