Hur

Vet inte hur jag hamnade här. Hur vi alla hamnade här tillsammans. Hur det vi själva gör på verkar någon annan människa. Mer än vi tror. Att ord och gester kan ge och ta så mycket. Hur kommer det sig att vi alla fastnade här tillsammans och varför är vi fortfarande kvar. Villka osynliga band har vi tillsammans, villken tid har gett oss så många gemensamma minnen och känslor. När hände allt det som hänt? Står jag bara där och tittar genom min glas vägg. Eller står vi alla på samma sida och serpå när allt händer. Ser hur olika liv, olika tider rusar förbi. Ser på när allt händer, utan att riktigt veta vad det är eller varför det blir till detta.

Att sitta på en grå gata. Se hur färgklickar vandrar förbi, hur några pratar. Några springer. Alla är om påväg någonstans. Blandar sig bildar nya kulörer och kontraster. När man ser allt detta. Alla färger. Så börjar tankarna snurra. Visserligen saknar dom färg och är lika gråa och tonlösa som gatan man sitter på. Som den kropp dom snurrar i. Men dom går runt ändå. Dom finns iallafall där. Det är inte helt tomt. Inte helt dött.

Hur gör alla andra vandrande färger. Hur kan dom vara sådär skimrande. Visst för att det finns dom som ser ut som en annan. Men dom syns. Vi lägger alla märke till dom, trots deras likhet. En likhet som vissa stör sig på, vissa bryr sig lika mkt om en sten på marken. Även där ser vi olikheterna i färgerna. Allt målas och formas. Till olikheter och likheter. Till ett enda stort pussel. Där finns det en del till oss alla...även dom grå bitarna har sina platser. Trots att vi inte syns lika mycket som er andra. Så finns vi där och det finns några som ser oss. Några som ser och som kan passa. Även om en liten grå bit inte är lika effektfull som en färgad. Så fungerar det ändå.