Hur kommer det sig att man alltid lyckas med saker som inte var tänkt att det skulle hända. Att man tar människor och ting för givet. Stänger ögonen och blundar för allt. Låter vardags strömmen dra en med mot ett håll som man trodde var rätt, där man kunde passa. "Det kanske passar nån, men inte mig och inte än" Det är ord som ekar, ekar där inne när man blundar. Inte orkar med allt. Inte orkar med misslyckanden och allt annat. Bara för en gångsskull flyta med. Även om det kanske inte är åt rätt håll. Det känns bra, men samtidigt så fel.
Hur kan man sen leta upp något svar utan att riktigt veta vad frågan är. Att låta allt strömma igenom och förbi. Fortsätta att blunda ett tag till. Lyssna...känna efter något som kanske kan ge en form av ett svar. Man kan aldrig veta. Egentligen är kanske svaret att man inte ska leta efter det. Bara låta allt vara som det är. Låta det komma när det kommer. Låta allt få kännas som det känns. "För vi lever inte länge nog för att rätta till allt dom gjort mot dig..."
Livet är väl som dom säger. Inte rättvist. Men man får vara nöjd och fortsätta ändå. Det kommer väl alltid upp och ned gångar. Right?
och jag tycker om er för ni läser en hel del. Trots att det på något sätt står samma sak i varje inlägg. Så tack för att ni låter ögonen falla på mina ord ibland.
1 kommentar:
Det är för att vi är människor.
Och det låter så enkelt.
"Men ingenting har väl någonsin varit lätt att förstå?"
Skicka en kommentar