Ett litet test

Hoppas att allt går som det ska. Har inget att förvänta egentligen..men nu är det gjort i alla fall. Vad som kommer i morgon är en helt annan sak.


Gott nytt år på er!

Hum..

Det är så mycket. Över allt, upp och ner, hit och dit. Inte konstigt att allt går som det går egentligen. Misstolkning, övertolkning, för mycket tänkande. Det är bara för mycket. Hur ska man egentligen kunna släppa allt när det hela tiden går runt runt och planeras flera månader i förväg. Hur ska man kunna ha kvar sin impulsivitet? Göra det som faller in. Göra något överhuvudtaget? Vart tar allt vägen när det bara går runt? Försvinner det någonsin och kommer det någonsin till något nytt?

Är trött på detta med att gå runt i cirklar och ändå inte känna igen och lära av misstagen.

Saker och ting.

Även om det kanske inte verkar så. Så är jag faktiskt tacksam. Tacksam för att det faktiskt finns människor som lyssnar. Kanske utan att förstå. Men dom lyssnar i alla fall, det är så mycket bättre än att inte göra det alls. Det var väl egentligen det jag ville komma fram till. Att människor som lyssnar på vad man har att säga om glasväggar och andra ting är bra. Väldigt bra.

Tack!

God Jul på er.

Lov!

Japp, nu är det fakitskt lov. dags att ladda om, ta sats och börja om på nytt.

Hoppas allt blir lite annorlunda, lite mindre bakom en glasvägg.

Kaos.

Today is gonna be the day that they're gonna give it back to you..

En påminnelse. Något från långt borta kommer lite närmre. Kommer tillbaka och gör allt skrämmande igen, något man trodde var glömt. Man inser lite till. Det gör lite mer ont, ömmar lite mer än vanligt och ögonen blir lite mer glansiga. Större risk för att något ska gå sönder eller dras upp.

Om man tittar i en spegel men inte ser något. Om man går runt med tomt fast ändå med så otroligt mycket. Men ingenting syns någonstans, är det tomhet eller blankhet man ser då? Eller ingenting? och kan man i så fall se ingeting? Eller är ingenting allting..Väldigt förvirrande.

So go away and pray baby, come back when you can cry.

Kanske borde man låta allt bara gå sönder och braka samman. Sluta med att lappa över hela tiden. Tillslut slits ju även lagningen ut. Kanske är det bättre att ta det från botten och forsätta därifrån. Lättare att gå upp än att klättra ned halvvägs för att försöka fixa något där inne någonstans. Det är så svårt att komma åt allt på det sättet. Kanske ska man helt enkelt bara låta allt göra som det vill. Ta det som det kommer.

I said maybe...

...

Fanfanfanfanfanfan. DET HÄR HÄNDER INTE. så jävla åt helvette med de. Kan inte nån bara gömma mig, ta mig här ifrån. NU. så helt åt helvette är det.

Men ni stjärnor, tack för att ni finns. Snälla sluta aldrig att lysa. Lova mig det.

Finished

Nu är svenskan KLAR, klar klar klar *göra segerdans* men då var det bara spanska, muntliga svenska, idrott samhällsuppsatsen, geografiarbetet kvar då. Yäääy. *drypande av ironi*

Sen så är jag finished. FINITO med all annan skit också..okej nej de tär jag inte men orkar inte med den i alla fall . Tycker synd om er som måste umgås med mig just nu. Blir pissed of för ingenting och går runt och muppar mig som en jävla sak. Era stackare. Men jag tycker om er ändå trots att jag är en muppig sak. Så förlåt.

Förbannade jävla jullov. Kom nu nu nu..

Finito kaputt, over and out for fuck sake

Fötterna upp och huvudet ner helt enkelt

Varför känna en sådan frustration över något som jag egentligen har kontroll över. Varför tillåta mig själv att bara stå och titta på. Varför fortsätta på jag vet inte. Är det för att det redan är för mycket. För att för mycket har varit för länge? Att inget kommer ut trots att det är så mycket som både vill och borde.

Men har funderat på om jag vet inte beror på brist på fantasi och ingen ork över till att tänka.

Ibland undrar jag varför jag fortsätter med att tysta orden. Fortsätter med att låta allt rinna ut i sanden. Finns det verkligen något att fly från?

I så fall vad.

Båda delarna

Jag är glad men det gör fortfarande ont på något konstigt vänster.

flämtande låga

Ibland kan man bara sitta såhär, fast med blicken drömmande i lågan av ett stearinljus. Känna hur tankarna svävar om kring. Konstigt med ljus. På något sätt så har det alltid en lugnande effekt. För även om allt känns total kaos så kan man sätta sig där och stirra Så börjar det flytafram. Förstår mer är inte säkert att man gör men det är ändå något som gör att allt går lite långsammare än i ultratruborapid som det vanligtvis gör. Sen så är det en mysighets faktor. Varför ha tänt en lampa som gör att man ser förjävlig ut när man kan ha tänt ett ljus och fånga det vackra?

Det är faktiskt så. Eller jag tycker att det faktiskt är så. Att lågan från ett ljus eller en eld fångar ansiktet, blicken...ja allt egentligen. har ni någonsin tänkt på hur någon bredvid er ser ut när ni sitter där vid en lägereld eller liknande. Ja vackert är de.

Vet egentligen inte vad som var tanken med detta men ja. Ni har ett sådant ljus, ett sådant som man bara kan sitta och stirra på. låter kanske elakt. men stirrar ju på skönhet inte sant? Egentligen behöver ni inte något ljus. Er kan man se ändå även om det är kolmörkt. Men hoppas ni förstår vad jag menar

Knep

Det finns egentligen så mycket jag vill skriva här. Som är mer förståeligt än det tidigare. Men just nu finns det alldeles för mycket ord och för lite ork.

Frustration eller frågetecken

Det finns så mycket som inte är sagt, som inte är gjort. Något som egentligen borde ha varit avklarat för länge senegentligen..vet inte vad.

Men musiken lyckas alltid locka fram det där. Både det bra och dåliga. Allt som känns och som inte borde kännas. Logiken är någon annanstans den har gått och lagt sig under en stubbe långt in i den mörkaste skogen tror jag. Som ni kanske märker.

Allt kom och allt försvan i en stund, i ett andetag. Något som man sträckte sin hand efter, något som man trodde var inom räckhåll som blåste iväg med dom sista löven. Inget vettigt någonstans. Det som verkade så logiskt är bara en dröm. Men vad är då logik och är det mening att man ska förstå den överhuvudtaget. Att känna sig tom men samtidigt så överdrivet full på saker som man inte har någon aning om vad det är. Är det detta som kallas frustration? Att inte veta något men samtidigt veta allt och ändå inte ha en aning?

Om svaret på frågan är jag vet inte, borde man tänka över vad man just sa eller borde man bara ändra svaret till något mer konkret. Varför man inte vet tillexempel. Är det verkligen massa måsten och jag bör hela tiden. Vad hände med impulsiviteten och hur ska man kunna vara impulsiv om det alltid slutar i "jag vet inte". Är inte det också ganska meningslöst i sig? Är det kanske det man borde bli frustrerad över istället? Att man inte har några uppenbara svar?

Eller ska man skita i saken o låta allt ha sin gång?

Allt blir ändå bara till en massa frågor sammansatta till något som inte kan tydas i slutändan ändå.

Men jag ska julbaka (visserligen bara pepparkakor men det räknas faktiskt) med mina humlor imorgon. Så då slipper ni min konstiga frågor ett tag :*

"Mer förståeligt än vad man förstår"

1:a advent korsat med life's disease

Då har man varit duktig idag då. Städat tro det eller ej.

Kan nog inte se riktigt klart. Allt som hänt. Allt som är just nu. Allt som ska hända.

Man säger att "tänk inte på det förflutna, det har varit" självklart kan man inte gå och jämra sig över vad som har varit och vad man gjorde för misstag osv. Men det är ändå det förflutna som har gjort dig,eller i alla fall en stor del, av den du är idag. Att ord och tankar som man fick när man var liten kan återspegla vem man är nu. Är det så?

Sen just nu säger ju många människor att man ska leva. "lev i nuet" men om nuet handlar om framtiden, blir det väl ändå lite svårt. Ja man ska ta tillvara på varjedag som om den vore den sista. Men trots alla försök så sitter man här och känner att ändå är det något som man borde ha gjort (se det förflutna kommer tillbaka) och så börjar man tänka på vad man ska göra åt det imorgon (där kom framtiden med in i bilden också) sen så ojdå, då var den stunden förbi och så är imorgon idag. Då har man väl ändå på någotsätt tappat bort nuet? eller?

Om man ska komma till framtiden då. Det är så många måsten och krav och tankar att det räcker åt 15 pers. Men ändå ska en liten person som inte är mer än människa klara av allt. Man känner en sorts ångest komma och så vill man tillbaka till det som var när allt var så enkelt. Eller enklare kanske man ska säga. Enkelt har det väl aldrig riktigt varit. Då är nuet något som man verkligen uppskattar men allra helst vill vara tillbaka till "då". I tiden "då" var det inte lika många krav, måsten och tankar. Känns det som i alla fall. Antagligen har man helt fel. Men ändå.

Vad är poängen med alla dessa filosofier när dom ändå går in i varandra och snurrar till saker. Meningen är kanske den att man ska kunna ha någon form av balans mellan alla 3 och att det är olika från person till person men hur kan då någon komma och säga att "nej, du lever fel man ska leva såhär" inte konstigt att människor blir galna i denna världen. Frågan är bara vad? Vad ska man göra åt att man inte kan se riktigt klart och inte kan tyda det förflutna, det som är just nu eller det som komma skall?

Det kanske inte finns något svar. Utan att man ska hoppas på att det går över.

Sjukligt

Ja, det känns nästan sjukligt. Det känns ända in. Att något kan kännas bra och dåligt på samma gång. Förvirrande och allmänt totalt jävla udda.Det är inte alltid så lätt att förstå sig på.

Sen hur ska man göra om man inte riktigt förstår, inte kan sätta sig in. Inte säga det som behövs? Jag vet att det finns dom gångerna som man vill ha någon som bara lyssnar och tar in, men vad ska man göra när man vet att man borde säga något. Att det verkligen behövs? Ska man fortfarande sitta där och säga "Mm" och "aah". Det låter så fel i mina öron. Men kanske är det som det borde att repliken "alla är vi olika" går in även där. Men man tycker att när en vän behöver borde man kunna säga något vettigt? Right?

skolaskolaskola

Det finns inte så mycket att göra här.

Öde är ordet *ökenboll som rullar förbi*

Blir man verkligen klokare med åren?

1 månad kvar

Ja...det är nästan så att ironin i allt skrattar en i ansiktet. Hur allt blir precis som förra året. Och så som det brukar sluta. Det måste ske en ändring och det snart, bara så att allt inte kommer på en o samma gång..om det nu tänker göra det, det vill säga.

<3

ready steady go

Bra fredag, bra lördag också. Söndag massa måsten och tråk plugg -.-

Att allt kan vara så självklart men samtidigt som ett enda stort trassel. Som ett garn nystans om en katt lekt med. Först trassla upp sen till en enda stor röra igen. Det är förvirrande. Hur man samtidigt kan vara där uppe men ändå känna sig som om man är väldigt långt ner. Konstigt.

Tänk ändå vad en liten tillsynes obetydlig stund kan betyda så mycket, och förändra så mycket mer. Borde man blir rädd eller glad? Antagligen beror det väl på vad som händer runt om I guess. Men totalförändring kanske är lite väl häftigt. Som sagt det finns väl både bra och dåliga sidor på det mesta. Antagligen samma sak med det här.

Men när något radikalt kommer och gör allt till en enda röra. Så är det väl "bara" till att börja med att försöka lösa allt, sakta men säkert. Försöka vända på det. Se det som något positivt och bara lösa allt från början till slut. Kanske blir det lite fel på vägen, men då är det bara till att ropa. det finns alltid någon där. Man är inte ensam, trots att det kan kännas totalt tvärtom.

En liten tanke

Har ni någonsin tänkt på hur mycket ord kan klanka ner på folk? Hur mycket allt bara kan gå upp eller ner för att det är några ljud som sedan bildas till ord som efter det bildar meningar som du sedan förstår och gör att du känner något. Alltså hur mycket något som anses som så litet kan betyda egentligen. Hur mycket det kan förändra allt egentligen. det är ganska sjukt. Blir så frustrerad på att vissa inte inser det. Kanske är jag en av dom också. Kanske är det ren klumpighet och inte tillräckligt med tanke.

Men i alla fall, ord är läskigt effektfulla. Så kanske bör många (inte alla och inklusive mig) tänka lite mer på vad som kommer ut egentligen. Så att vi slipper missförstånd, onödiga jobbiga känslor och liknande. Eller slippa lär vi ju inte göra. Men lite mindre av det som är dåligt i alla fall. Är så trött på lögner och falska ord.

Sen så kan man tänka för mycket också. Det är ett annat problem som vi tar en annan gång(fast har säkert redan tagit upp det 3000 gånger men what the fuck).

Ja, då var det samma igen då

Glad men frustrerad och pissed off på samma gång. Suck. Man blir ju för fan aldrig nöjd. Ge mig en positiv bild av det hela. Usch vill inte gå runt och vara någon besserwisser. Nej usch o fy o bläää. Någon som kan värva mig till att bli wannabe medlem av positivaklubben?

Tlööt (meningslöst inlägg jaa)

Ja jag är hur himmla trött som helst. Men jag är nöjd, nöjd med allt som har varit i helgen. Okej för att förvirring uppstår o allt de där. Men jag är nöjd ändå. Tack!

Älskar mina humlor <3

Om du inte gillar klagosång. Fortsätt ej.

Nej inte igen, inte igen, inte igen. Jag älskar som sagt mitt meningslösa liv...men inte en gång till..Är trött på det okej?! -.-' Inte igen...det rullar förbi och ekar gång på gång. Orden och tankarna är inte där dom borde. Inte som dom borde. Fan...hur kan man gå runt med en känsla som inte är rätt, som bara är konstigt fel. Paranoid? Äh jag vet inte. Är bara så trött på att allt går om igen. Förbannade jävla hamster hjul. Allt kommer tillbaka. Rörs upp och förstör. Förblindar...eller gör det i vilket fall suddigt. Kan inte se konjunkturerna.

Jag blir bara så trött på allt förbannade jävla falsk spel. SLUTA. Okej för att jag kanske inte kan se klart, men fan kan jag se om inte minst höra era falska sånger. Så bara sluta med allt och som ett litet förtydligande SLUTA...klart som fan att jag beter mig som jag gör. Kom inte och tyck att det är konstig när det är lögner och falska förbannade leenden som trycks upp i mitt ansikte. Gör snart slut med verkligheten På allvar. Så kan jag gå o sova under ett duntäcke tills allt inte är lika målat längre.

För övrigt så ja. Gråta. Ja for no reason. Så jävla irriterande. Hur kan allt bara brista. Ett steg innanför den säkra dörren och så kommer allt. Som en knepig syndaflod som inte går att få stopp på? Det tömmer ut..men rör om ännu mer. Falskhet innefrån också? Nej. Nej nej och åter nej. Det hade ju i och för sig varit som det lilla körsbäret uppe på grädden...toppen på ett isberg. Men Fan heller att vi orkar med det också. Nej det räcker med folk runt omkring. attackerad från två håll, hur rättvist är det egentligen? Men livet i sig är ju inte direkt rättvist. Så vad har jag att klaga på egentligen. När precis. Inget. så hela detta inlägget är ju baserat på något som är i grund och botten naturligt? Men så långt orkar vi inte tänka..elller jag rättare sagt. Så grattis till dej som har orkat läsa igenom all skit som egentligen inte har någon mening.

If I turn into another
Dig me up from under what is covering
The better part of me
Sing this song
Remind me that we'll always have each other
When everything else is gone

Att så mycket kan hända på en dag. Ja det är nästan konstigt.

men jag finns och jag lyssnar, jag lovar att inte bryta min ord.

För övrigt så älskar jag mitt meningslösa liv (även om allt är underligt konstigt och riktigt skevt ibland)

Sen så finns det så grymt mycket att klaga över också. Men vi struntar i de för denhär gången och bjuder er som läser på en mongobild istället..

Blöta löv

Att verkligen känna det där. Det som känns ända in. Känna kylan och nästan ångra att man valde att vistas i det kalla. Men nej. För det känns så underbart. Att bara flumma runt utan någon form av mening. Ja det var något som behövdes. Lite lättare. Det var bra. Underligt är nog påväg att ge med sig för en stund. Inte för man förstår så mycket mer. Men lite mindre underligt just nu bara.

"Sometimes good bye is a second chance"

Ja det kanske är så. Kanske har sagt hej då till allt annat. Och sakta men säkert börjar med det som är nytt?

För vi lever inte länge nog.

Hur kommer det sig att man alltid lyckas med saker som inte var tänkt att det skulle hända. Att man tar människor och ting för givet. Stänger ögonen och blundar för allt. Låter vardags strömmen dra en med mot ett håll som man trodde var rätt, där man kunde passa. "Det kanske passar nån, men inte mig och inte än" Det är ord som ekar, ekar där inne när man blundar. Inte orkar med allt. Inte orkar med misslyckanden och allt annat. Bara för en gångsskull flyta med. Även om det kanske inte är åt rätt håll. Det känns bra, men samtidigt så fel.

Hur kan man sen leta upp något svar utan att riktigt veta vad frågan är. Att låta allt strömma igenom och förbi. Fortsätta att blunda ett tag till. Lyssna...känna efter något som kanske kan ge en form av ett svar. Man kan aldrig veta. Egentligen är kanske svaret att man inte ska leta efter det. Bara låta allt vara som det är. Låta det komma när det kommer. Låta allt få kännas som det känns. "För vi lever inte länge nog för att rätta till allt dom gjort mot dig..."

Livet är väl som dom säger. Inte rättvist. Men man får vara nöjd och fortsätta ändå. Det kommer väl alltid upp och ned gångar. Right?

och jag tycker om er för ni läser en hel del. Trots att det på något sätt står samma sak i varje inlägg. Så tack för att ni låter ögonen falla på mina ord ibland.

Tomt men samtidigt väldigt fullt

Ja det är så det känns. Väldigt förvirrande. Men det har väl något med underligt att göra.



Kent boxen var väääl värd sina pengar <3

En underlig kväll

Sitter här och lyssnar på en hel massa Winnerbäck (ja erica du har frälst mig. Jag lovar jag är fast) och prata med människor. Det är djupt men samtidigt ligger allt på en ytlig nivå..Ganska ologiskt. Men egentligen inte. Det är härligt i vilket fall.

Att musik kan vara så lugnande. Lösa allt för en stund. Höra ett pling från en tangent eller ljudet från en gitarrsträng. Det ger något. Vet inte vad, men det blir lite bättre. Lite just nu, just här i denna stunden. Att texter, lyrik. Med melodier och toner i olika sammanhang kan nå dit de når. Kännas sådär. Ändra allt totalt. Jag förstår inte, jag förstår fortfarande inte. Trots att jag redan har tänkt det här ett ex antal gånger tidigare Som ni också har fått ta del av. Så förstår jag inte.

Det är underligt Ja allt just nu är nog underligt. Lite ur fas. Inte som det borde. Kanske inte lika dåligt som jag har förstått. Kanske bara något mitt emellan. Bara underligt helt enkelt. Inte bra inte dåligt. Bara underligt.

Fröken svår

Igår var bra. Det var liksom lagom. Även om det inte blev som det var tänkt och mycket blev säkert alldeles för mycket och andra saker alldeles för lite (och ja jag känner att detta kan låta väldigt fel men orkar inte formulera mig mer noggrant). Men det är ju en av sakerna som jag verkligen kan säga att jag lyckas med. Sen så missades en hel del också...det var neråt. Också en grej jag är duktig på att lyckas med.

Så det går lite bättre nu...masken kanske är på väg bort? Äh jag vet inte...men okej...är det nu i alla fall...typ lite..eller nåt.

Men Fröken svår är bra...jag har nog kanske blivit en Fröken svår?

Off-road here we go!

GAAH Varför går det inte. Det går fortfarande inte. Ingenting. Är det bara jag som är så förbannat egotrippad så jag egentligen borde gå och ställa mig i ett hörn? Fast nej, även om det kanske är det som omvärlden kräver så nej. Nej. Tänker inte ge vika denna gången. Slå på mig, skrik mig rätt i ansiktet. Jag känner och jag hör. Men tänker fan inte ge mig denna gången. Även om ingenting går, även om det inte är rätt tillfälle och all sådan shit. Jag lovar och svär. Ni ska inte nå längre in, inte nu. Inte någonsin. Trots att det betyder att jag kanske missar en del på vägen, det kommer jag säkert att ångra. Men har egentligen inget val längre.

Tänker bli kall. Sätta fast det som var mig på en tavla. Så man kan se och fundera på hur allt gick ihop egentligen Se alla små förbannelser se allt som ingen tidigare har sett. Visa det som har varit mitt skal och min rustning. Visa vad allt har gjort. Tänker sluta med happyface. Tänker visa resten, "dom", "det där" vad dom ska ha. Eller kanske bokstavligt talar. Men ni vet ego grejen är fortfarande kvar. Så ja. Som sagt det är slut med masken happyface. Slut med allt det där. Säger den klassiska "Det är slut" (som om jag inte redan hade sagt det)

Men är så trött på att gå runt och vara förvirrad, snedvriden och känna som om allt bara går åt fel håll. Så därför gör jag slut.

Det som är mest tragiskt i det hela, är väl att jag inte kommer våga. Kommer sitta här skriva mina ego grejer men sen inte våga, alltså verkligen verkligen våga släppa allt. Skita i det och sen fortsätta. Hur lyckas man vara så jävla ego men sen samtidigt vara så feg? Kanske är det något som hänger ihop. Kanske är det just det som är själva grejen med ego. Du är feg. Men i vilket fall tänker jag sluta med båda. Så gott det går i alla fall.

Men ska sluta med det här, det här att spela. Även om det är enklare. Så ja, det blir inte som det är tänkt ändå så varför inte bara skita allt och köra på. Ska verkligen inte ge upp denna gången. Nej aldrig igen.

Fast...jag lär väl sträcka mig efter era händer. Ert ljus. Så jag ber er snälla ge inte upp på mig heller. Det är redan så mycket jag har gett upp på. Så om ni försvinner helt just nu så ger jag det nog återigen. Usch detta låter väl som om jag är super ego och mega deprimerad. Sanningen är väl egentligen den att visst jag är säkert mega ego. Men när det kommer till deprimerad så ja...Arg och besviken är väl bättre ord...Så egentligen ber jag er nog att ignorera detta, bara att reagera när mitt ego eller jag som jag behöver det O.o

och om det där made sence för någon så ja. Det är väl bra för själv känner jag mig ganska snurrig vid detta laget. Ta hand om er i vilket fall!

Lögner...eller allmän förvirring

Är så trött på det, trött på allt som har med det att göra. Vill inte höra mer falska ord. Även om allt kanske är "för en bra sak" så går allt bara och blir ännu värre sen. Så snälla. Inga mer lögner. Allt blir bara så mycket värre. Inga lögner, ingen mer backstabbing. Okej? Inget mer av något. Det är redan som det är. Varför gnida in det i ansiktet på folk genom lögner. Jag vet inte, och jag har säkert lyckats ett par gånger jag med. Lär väl hända i framtiden också tyvärr...så grund tanken med inllägget skiter sig ju ganska rejält.


Vill egentligen veta varför vi gör det. När vi ändå vet hur det kommer sluta? varför välja den tillsynes lätta vägen som slutar i jobbiga krokar och inte som man ville ändå. Nä usch på sånt...mig med för den delen med tanke på att jag tillhör samma grupp.

Varför gör vi så här?

So far from perfect, but yet still so near..

Samtidigt som allt känns perfekt (hur det nu kan kännas så eftersom perfekt egentligen bara är något påhittat, vi strävar ju alltid efter mer) så är det inte som det ska. Eller det vet jag ju inte. Men konstigt är det i vilket fall. Förvirrad. Allt känns som om det bara är en förbannad pjäs som snart kommer komma till ett dåligt slut med någon kommentar som man bara "jaha". Orkar inte med något sånt längre...är trött på allt som har med det att göra.

Vet inte vad "det" är heller men ja det är ett annat problem det med...

Vill bara gråta och skrika på allt blä egentligen. Blä är ett bra ord, det förklarar så mycket. Men samtidigt ingenting.

Gråta, ja det var nog längesen egentligen. Alltså ingen filmgråt här inte...utan mer det som man kan göra hur länge som helst...det bara kommer och fortsätter och det känns som om det aldrig tar slut. Sen så känns allt bättre efteråt. För grina till filmer och serier och liknande ja det är jag duktig på. Men det andra kan man ju fundera över...

Förövrigt var jag på torp idag med bästaste compadre, massa kul...samt en hel del shopping (a)

Mössor är kick ass samt tröjor med kawaii tryck på, bara så ni vet.

Meningen med detta har jag ingen aning om var det var men det var i alla fall bättre än inget.

Sen så vill jag bara återigen säga tack till er stjärnor som lyser upp min lilla krokiga väg <3

Burr

Det är kallt och det blåser.
Vet inte om det är vinden ellet något långt där inne som börjar röra på sig igen. Men det känns i vilket fall.

Stilla storm

Det är svart. Kanske inte helt. Men väldigt mörkt i alla fall.

Ser hur marken rusar förbi mig nedanför, ser hur allt flytersamman. Ser hur det inte längre finns några tydliga linjer som skiljer sten från väg, gräs från stig. Allt blir bara till en enda stor klump, inget tydligt någonstans. Nästan som att flyga.

Att omvärlden blir suddig gör att man ser tankarna lite klarare. Man orkar inte försöka förstå sig på omvärlden längre, så då börjar man försiktigt vandra inåt istället. När allt annat går runt runt så går tankarna konstigt nog, i en stilla takt. Dom nästan flyter så som dom egentligen borde göra.

Trots att åka buss är så fantastiskt tråkigt. Så ja, det ger lite tid till annat. Till sådant som man inte orkar med när man ska hålla koll på resten och allt annat. Det är väl som med allt annat här i världen. Det finns positivt och negativt med det mesta.

Som jag sa, det är mörkt nu. Nästan svart. Det är natt och ännu mer tid till det som inte hinns med.Läskigt. Men vet inte om det är jag som blundar eller om det är vintermörkret som smyger sig på. Nåväl.

Slutsatster:
Buss, tråk, tid och tanke på samma gång.
Mörkret, har vi inget svar på men det är svart och jag fryser.
Sen så är musik kärlek. Det har sagts förut jag vet. Men när man hittar massa nytt så känns allt bara väldigt bra.

"If we go on, it's now or never"

Det är som i en film. När man springer i en korridor ser panikslaget efter sig. Flyr från det som man trodde var bra. Springer från allt. För att hitta en mörk städskrubb någonstans där man kan gömma sig från verkligheten ett tag. Åter hämta andan, få tillbaka syret och tankarna som så plötsligt klippts av. Ställa allt i ordning efter jakten. Sen stanna där ett tag. Bara för att njuta av stunden då inget når en. Ingen kan tränga sig igenom. Kunna hämta tillbaka allt det där som så plötsligt stals ifrån en. Samla kraft, samla sig för att åter gå ut och visa en bländande falskhet. Inget som riktigt kan tränga igenom. Inte egentligen. Det når in. Det berör men samtidigt så är det likgiltighet som gäller.

Likgiltighet. Inget känns. Sluta bry sig om, fast man inte vill. Men masken är allt för lockande. Ingenting ska få ta sig in, in till det innersta. Det är redan trasigt. Inte så att man inte klarar av det. Men det känns. Inte något ska kunna bryta sig innanför en barriär som har tagit en sådan tid att bygga upp. Det blir till ett kaos när likgiltighet blandas med alla sortenskänslor. Ett kaos som inte syns. Inte hur mycket ni än letar och försöker hitta en springa för att förstå, det går inte. Inget går igenom masken. Varken ut eller in. Ingenstans. Det är falskheten som spelar roll. Hur bra vi är på att spela våra roller.

Hur duktiga vi är på att ge sken av att allt är som det ska.

Nu när vi har tagit sats. Samlat ihop oss, satt på oss masken först då vågar vi öppna dörren. Tar stegen ut i den så kallade varma världen. Se alla andra masker. Se dom i ögonen. Försöka förstå varför vi håller på som vi gör. Varför vi låser in allt som vi gör. Bygger murar och olika gränser.

"TILLTRÄDE FÖRBJUDET" står det längst in. Det har säkert sina bra anledningar till att det står som det gör. Det enda problemet är att det området är stort. Väldigt stort. Kanske finns det små delar av det som vi vågar dela med några få. Men det är långtifrån allt som visas upp. Ingen vågar längre. Kanske beror det på vår egen falskhet, att vi inte visar världen dem vi verkligen är. Kanske beror det på att det inte någonsin har varit så eller så är det bara en period som alla är lite likadana. Fast tvivlar på att det bara är ett av dom. Möjligen alla. Eller inget utan något helt annat.

Men ändå sitter jag här i en mörkskrubb funderar på hur jag ska göra. Har precis blivit jagad av något som jag inte vill veta av, vet inte ens vad det egentligen är. Men funderar på om det är värt att fortsätta med en mask. Men vet inte hur man ska fortsätta efter att allt, det är ju falska ansikten som möter en. Alla är inte det. Men hur ska man kunna se skillnad på vad som är vad. Har ju själv levt bakom fasader. Men kan inte tyda. Kan inte tyda vad som är ärligt och inte. Inte ens det bakom murarna. Bakom det som är innerst. Är utelåst. Är väl därför masker passar så bra. Slipper skämmas över att jag inte har en nyckel.

Så nu, nu tar jag steget ut. Kanske med mask kanske utan. Det beror väl på. Men kanske är värt ett försök. Får se vad som händer här helt enkelt. Jag går i alla fall ut genom städskrubbsdörren. Hur jag ser ut och vart jag tar vägen sen är ett mysterium. Inte ens jag vet svaret på vart allt slutar. Inte heller vart allt har sin början.

Nytt och gammalt.

Tack för allt mys, flum och prat. Det satte igång saker som borde ha snurrat för längesen.

Sen så känner jag mig fortfarande dum för att jag tog eran tid...det bara blev och jag tänkte inte ordentligt. Förlåt.

Vill se så mycket mer. Vill kunna ge er så mycket mer. Visa er allt jag ser och samtidig slå er för att ni inte vill se det själva. Ni tittar. Det är inte det jag talar om. Utan mer det att ni inte lyssnar och vill se det jag ser. Men samtidigt så vet jag ju hur jag själv är. Så sitter väl egentligen här med någon konstig form av dubbelmoral.

Så jag borde hålla tyst och inte säga något. Men blir ja. Förvirrad. Usch på de. Men ni är underbara allihopa. Hoppas bara ni inser det och vad ni verkligen betyder. Vet hur mycket ni lyser. Allihopa. Stjärnor hela bunten. Om ni inte gör det så ska jag hämta en lampa och blända er, visa en liten del av hur mycket ni skiner upp i min lilla patetiska värld. Aldrig har bländande varit så positivt som nu.

Sen vill jag bara säga VÄLKOMMEN HEM HANNA.

Frihet?

Bara genom att lyssna. Lyssna till allt. Nästan fri. Nästan.

Toner, sammansatta till något som är mer än musik. Något som kryper ut längs med huden. In i kroppen. Det går rakt igenom rakt in till där det känns. Det frigör. Räddar en liten stund. Tar tillvara på det som kallas nuet. Det som man allt som oftast glömmer. För mycket tankar på det förflutna och framtiden. Inte på det som händer just här och nu.

Men musiken sätter sina spår. Fastnar glöms bort, finns kvar. En röst, en gitarr, trummors slag i takt med hjärtat. I takt med allt. En liten räddning. En liten del som betyder. Som hjälper till med att minnas, hjälpas och allt.

Det blir nästan som en frihet. En liten frihet bland röster melodier och allt i helheten.

Dag.

Skola skola skola
Plugg plugg plugg
Tråk tråk tråk

Dagen bestod av sovmorgon, lektioner, torp, fika och massa mys prat. Tack tjejor för en bra dag.

Att allt ska vara så förvirrat och till krånglat. Men sen så självklart när man väl är där? Inget vettigt någon stans, man kan bara gå, vänta och hoppas på det bästa. Man blir aldrig smart på någonting, bara förvirrad och fundersam.

Som en Tv

Vandrande tankar. Borta i en egen värld. Här men ändå inte. Ja, undrar varför det blir så, gå runt och se på världen som om jag kollar på en film. En film som jag både medvetet och omedvetet är med i. Som om något fattas just då. Just där. Det kommer och det går, alltid lika förvirrande. Men å andra sidan så ja vad är inte det nu för tiden. Känns som allt bara flyter ihop till en enda konstig gegga ibland. rörigt men ändå självklart. Problemet är bara att man inte vet vart början är någonstans. Det har väl en lösning som kommer när den kommer antar jag. Får helt enkelt fortsätta så som det är nu och hoppas på det bästa.

Förövrigt så gillar jag inte prov. Speciellt inte om alla kommer på samma gång.

Carpe Diem

Mit i allt som inte känns som det ska. Så blev jag väldigt glad, sådär helt plötsligt.
Blir lite glad. Trots att jag egntligen inte har hört texten ordentligt. Mer än Seize the day och Carpe diem.


Hoffmaestro and CHRAA - Seize the day

Japp den låten gjorde officiellt min dag idag.

"Överskrift saknas"

Älskar dem. Hatar dem. Vet inte vad jag skall göra av dem när dom kommer.
Förvirrad.
As usual.

Men vad ska man göra åt saker när man inte går att kontrollera. Bortom det som jag inte längre förstår. Klagar över något som jag inte vet vad det egentligen är. De kommer när jag minst anar det, eller jag känner ju när de är på väg. Men kan inte stoppa dem från att dyka upp. Kan inte hindra dem från deras färd ner för mina kinder. Som i små floder rullar de sakta ner mot halsen, mot marken. Alltid samma väg. Vet inte vad det är som låter dom gå så långt som dom gör. Någon blockering eller förmåga att hålla tillbaka allt tills senare blir allt svagare.

Men samtidigt som det är sådär okontrollerat Så känns det bra. Det blir lite lättare ett litet tag efteråt. Som om en del följer med och gör allting lite klarare för den lilla stunden som är. Så kanske är det bra att inte kunna kontrollera det längre. Utan det kommer när det behöver. Fast egentligen gör det ju inte det eftersom det inte alltid passar. Men ändå. Grundtanken liksom. Det finns väl en anledning och en lösning på det också antar jag. Måste väl bara våga leta reda på det/den.

Dessutom ber jag om ursäkt. Tror det är attentionwhore som vill uttrycka sig lite till. Vill fortfarande skrika. Kanske är det snart slut på allt vad attentionwhore heter och okontrolerade tårar också för den delen. Vet inte riktigt vad jag hoppas på. Men någon form av förändring vore ju i alla fall trevligt.

//Attentionwhore (kan inte sägas förmånga gånger. vill inte att det ska vara så men det är det och jag ber åter igen om ursäkt)

Scream my heart out

No one can ever slow me down

I'll stay unbound

Fast egentligen så blir jag bromsad, jag är bunden. Men det är en inspiration. Något att hoppas på. Att verkligen kunna slå mig fri från den här förbannade spiralen.

En önskning.

Vill kunna göra som så många andra. Slå mig fri. Leka med friheten som om det vore en havsbris under en sommar dag. Känna den smeka huden, smeka själens djupaste vrå. Där har det varit mörkt allt förlänge. Men har svårt att nå med det lilla ljus jag har. En liten glimt kan ha turen att träffa rätt plats, men det känns ändå inte rätt. Vet inte vad som blir fel allt bara går runt.

SCREAM. I wanna scream my heart out. Scream so that everything inside finally can be released from the cages. Please save me from everything. Let me SCREAM!

Ja snälla låt mig få skrika tills jag inte längre orkar, tills min röst försvinner. Låt mig släppa alla gränser och regler. Släppa allt för att få ur mig allt.

"This is what we've got now. Everybody scream your heart out"

Samma

Ny dag.
Ny månad.
Ändå känns allt likadant.

Även denna dagen var dålig...fast inte som igår. Igår tog priset. Men det är positivt att det går framåt, right?

Är så trött på allt som ser likadant ut varje dag. Inklusive mig själv. Suck på allt. Men får hoppas på att det kommer fortsätta gå framåt och uppåt. Får ju se vissa människor som lyser varje dag..skimrande och byter färg..tänk om jag kunde få vara som er (:

Sen så finns det ju massaandra saker. Krig..Likadant över allt...Världen i allmänhet. Vi ignorerar medans andra lider. Varje gång. Så länge det inte är någon av våra nära som drabbas. Kanske inte alla och alltid men många och oftast.

Vill kunna förändra världen på något mystiskt sätt. Men har förlite styrka för att orka hela världen..inte tillräckligt för att orka det som är just nu. För allt är precis som förut. Igår.

Känns precis likadant. Tomt

Kyliga andetag

Att se andedräkten bilda en form av magisk ånga. Verkligen känna en kylig luft längst ner i den djupaste vrån av lungorna.
Känna hur allt frigörs. Även om det nästan gör ont i vissa lägen. Ta djupa andetag.

Att bara kunna stå under en himmel. Känna ett ljus mot ansiktet. Även om det är grå moln som möter ansiktet.
Även om det är droppar som faller mot kinden. Droppar som blandas med allt annat. Alla andra känslor och tankar.
Det är som att kylan renar. Som om en liten del följer med.

Kanske så är det så det fungerar. Man ska ställa sig under en regnande himmel. för att få rensa lite. Även om allt förmodligen trasslas till igen och du antagligen kommer frysa resten av dagen och bli förkyld. Men det är ändå något som är härligt. Trots att man klagar.

Djupa kalla andetag och regn mot hud. Ja det är nog värt att ge allt sådant ett försök.

Muy gracias

Tack för en mysig kväll/helg var behövligt med lite sådant. Så tack tack tack.

:*

Sen så är det äckligt kallt på morgonen nu. Kanske beror på avsaknaden av jacka, men ja...vacker är det iallafall. Trots kylan och att man fryser så fort vinden bara pustar lite. Men som sagt vackert är ordet.

Sen glöm inte att alla ni människor är vackra! (jag vet att det låter som en patetsikt klyscha men det är ju faktiskt sant)

Att våga?

Kanske.
Kanske.
Eller jag vet inte.

Hur vet man vad som är vad?
Hur tyder man det som ska tydas?
Kan man läsa, se och sen fortsätta som om ingenting hade hänt?

Går vi runt här och leker med våra egna känslor, samtidigt som vi lurar oss själva
Klarar vi verkligen det i slutändan?

Måste våga se oss själva i ögonen.
Se vad vi gör och vad som häner.
Det är vår egen spegelbild som spelar roll.

Men det är just det där med att våga.
Jag vågar inte.
Inte än.
Men jag hoppas på att det händer snart.

Om vi, jag ska fortsätta fly våra egna känslor så kommer vi snart möta en vägg.
Kommer inte orka springa hela livet.
Jag vill följa er som redan ser spegelbilden av er själva.
Men jag vågar inte, som vanligt.

Men kanske.
Kanske snart.
Men jag vet inte om jag verkligen vågar.

Förlåt mig

Vet inte vad jag vill säga här egentligen Vet inte vad jag vill komma fram till. Vet inte vad jag menar med jag heller för den delen. Det låter så...ja för mycket ego. Men o andra sidan är det ju min egen blogg...fast även om man säger det så låter det för mycket ego och attentionwhore. Blä. Det blir ju fan inte bra någonstans. Hur man än vrider och vänder på skiten. Nåväl, ni får la stå ut med jag form och egotrippade meningar om ni vill läsa, för jag verkar tydligen inte ha mer att säga än just "Jag".

Ville väl egentligen försöka säga något som visar något, som säger något. Men det går inte. Ingenting går. Det är just det som känns så tragiskt. Känns ju som om livet går förbi där när man väl sitter där och känner sig sådär tragisk. Att jag är tragisk, det kan jag leva med. Iallafall för ett tag till. Men att inte kunna förstå. inte kunna se, inte kunna göra något för er. Ni som betyder är det som skrämmer mig.

Om jag är såhär, känslokall och ego. Hur ska jag verkligen kunna hjälpa och förstå? Eller åtminståne försöka kunna sätta mig in. Jag vill verkligen kunna hjälpa er när ni behöver. Men finns för lite jag för att kunna göra det jag vill eller borde. För hur jag än försöker att hjälpa så slutar det med att jag babblar på om mig själv och hur hemska saker jag har varit med om. som nu. Nu har jag lyckats åter igen. Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Det kommer av sig självt. Jag vet inte hur jag ska bli av med det.

Så om jag nu beter mig som en jävla "fjortis flumgorilla" sak. Snälla slå till mig eller vad som helst. Jag vill inte stanna kvar såhär, inte så länge jag inte kan hjälpa er. Jag hoppas ni vet att jag skulle vilja bära alla era ryggsäckar tills evigheten tar slut om jag skulle kunna. Problemet är bara att jag har så svårt för att säga just det där och göra det som behövs. Men ni ska veta. Jag bryr mig faktiskt. Även om jag verkar som en känslokall liten jävla bitch ibland. Bara så ni vet <3

2 månader

På två månader så har både Jocke Berg och Jocke Berg fångat mig.

Nu är jag fast och det är jag glad över <3

nittonde september

Ett musik minne.

Stå och trängas med okända människor känns konstigt och ganska udda till en början. Men när trummor, gitarr, röst, miljön, ja alltihop sätts samman, då blir allt självklart. Varför man står där. Varför man skriker halsen av sig. Trots att man inte kan orden eller hur allt riktigt går. Hoppar trots att man inte orkar. Man står där tillsammans med människor som känner samma sak. Känslan av hur mycket musik betyder. Hur otroligt allt kan vara. Även om det finns bättre. Det vet till ochmed jag. Men det var så bra att man kommer att minnas det ändå trots att det finns bättre. Men 70 spänn för två timmar förväntar jag mig inte så mycket. Så då blir det mesta en positiv överraskning.

Längtar efter mer musik. Mer live. Mer okända hoppande människor.

Mando Diao 07-03-2008

KENT 25-07-2008

Hardcore Superstar 19-09-2008

Japp och mer ska det blir. Fler minnen med fler människor. Vem vill följa med?

Ett hjärta till alla <3

This world will never be what I expected.

It's not to late. It's never to late.

Även om allt känns åt hellvette, som nu. Inget blir som man tänkt eller vill. Så är det aldrig försent. Tiden finns kvar. Det enda som är ett ganska stort problem är ju just orken att vänta. Vänta tills då allt går lite lättare.

Men ibland vill jag bara tillbaka till tiden som en flicka på 6 år. Då man såg världen och sitt liv med andra ögon. Då ord var ärlighet. Kanske var det inte lättare. Men man såg möjligheter. Det tog aldrig stopp. Fantasin och glädjen fanns fortfarande där. Jag vill åter kunna se världen i dom färger som man gjorde när man var liten. Hur man inte såg den gråa delen av världen. Man visste knappt att grått existerade.

Visst är det självklart att vi inte kan gå runt som barn hela tiden. Men varför inte ha kvar enkelheten? Varför komplicera världen ännu mer. Vi kan fortfarande ha kvar det i sinnet. Men nej. Det går inte. För vi måste växa upp och lämna den tiden bakom oss...

Det har gått över ett år nu och det gör fortfarande ont att tänka. Därför gör jag det inte, jag har inte glömt, jag lovar. Men det gör för ont för att jag ska orka.

The world we knew won't come back.
The time we've lost can't get back.
The life we had won't be ours again.

Som små stjärnor

Jag vet inte vad...men ni finns där när jag behöver. När allt är som det ska. Ni lyser upp som stjärnor och stöttar mig som om jag vore en liten fjäder. Trots att jag inte känner mig som en. Men ni är alla så betydelsefulla, så denna dagen går också till att tacka er för dom ni är. Även om det inte finns tillräckligt med tid för att beskriva allt. Inte tillräckligt med ord.

Bara ord

Nej, det är inte "bara ord" för ord betyder mer än något annat. Det kan visa så mycket känslor och såra så många, men jag älskar dom ändå. För även om så många ord har slagit mig rätt i ansiktet, grävt sig in under min hud med nålar och stannat kvar. Så har det kommit precis lika många ord som smygt sig in, kvittrat i mina öron och stannat i mitt hjärta. Så även om ord sårar så finns det dom som gör det motsatta. Man behöver väl båda för att inse hur bra vissa av dom kan vara. Men egentligen ville jag bara säga tack till alla er som har sagt dom orden som betyder precis lika mycket som ni <3

Sen så vill jag säga att, sitta på en brygga med solen i ansiktet är mys värre. Speciellt om det finns fina saker att titta på.

A Three Days Grace moment <3

Every time we lie awake
After every hit we take
Every feeling that I get
But I haven't missed you yet

Every roommate kept awake
By every sigh and scream we make
All the feelings that I get
But I still don't miss you yet
Only when I stop to think about it

I hate everything about you
Why do I love you
I hate everything about you
Why do I love you

Every time we lie awake
After every hit we take
Every feeling that I get
But I haven't missed you yet
Only when I stop to think about it

I hate everything about you
Why do I love you
I hate everything about you
Why do I love you

Only when I stop to think about you, I know
Only when you stop to think about me, do you know

I hate everything about you
Why do I love you
You hate everything about me
Why do you love me

I hate
You hate
I hate
You love me

I hate everything about you
Why do I love you


Nej jag hatar ingen, och jag vet att texten går ungefär likdant rakt igenom. Men jag är kär i den ändå...

Inte grundtanken precis

Vill skriva något slående. Men det ville sig inte. Inte någonstans. Det är bara tomt och tråkigt. För det är så det känns och det som snurrar där inne. Tråkigt. Nåväl det är väl så det ska vara just nu.

Får väl bara poängtera att Musik verkligen är kärlek. Den tar sig igenom allt och finns där när man som mest behöver, som vissa andra betydelsefulla personer.

Och bara för att jag inte skrivit på det på ett tag:

The Redhair Front ftw ^^ när den skrevs var man allt rätt flum...

Säg att du älskar mig

"Säg att du älskar mig"

Dom sista scenerna har precis passerat min näthinna. Fy fan. Att människor kan vara så för jävliga. Hur svårt det är att få folk att förstå. Hur svårt det kan vara att berätta. Att känna en känsla så overklig. Det är svårt och se hur något sådant kan hända utan att känna något. Svårt att höra utan att se och få ångest, man vill bara att det ska få ett slut att det egentligen aldrig skulle ha hänt. Man vill bara stänga av inte se mer, inte inse att det verkligen händer. Även i vår värld. Men man vill fortsätta se, se hur man orkar fortsätta. Se hur ens tillvaro aldrig blir sig riktigt lik. Beundrar alla dom som är starka och fortsätter trots det som hänt. Att inte låta sig tryckas ner av idioter, även om dom gjort som dom gjort. Fattar inte hur dom ens kan göra som dom gör och kan inte förstå att omvärlden inte reagerar, att dom ser det som hennes/hans fel. Att det är den som är den dåliga. Åt helvette med vårt samhälle och vårt sätt att tänka. Ser på tvskärmen, blir förbannad samtidigt som jag känner tårar som rinner ner för mina kinder. Det är okontrollerat. Det bara känns. Det berör.

Att en svensk egentligen b film kan vara så bra.

Blä för motarbetande msn...bara så ni vet...

Ord och drömmar

Vill. Önskar. Att orden kunde komma,när dom skulle, så som dom borde. Men dom är låsta, kommer inte förbi min mun.
Dom är gömda. Inte glömda men borta. Inte lika flytande.

Ett täcke har aldrig sett så lockande ut. Att bara få krypa in under och känna hur värmen omsluter kroppen. Hur man sakta vaggas till sömns av en stilla säng. Försvinner in till djupet. Till drömmarnas färgranna värld. Där allt går lite mer, lite bättre. Att bara sväva runt och låtsas som att allt är bra. Man vill stanna för alltid, eller åtminståne få en liten stund till.

Det enda som håller en tillbaka, är att vakna till en verkligehet som är långt ifrån den drömmen du hade...

Fina hästar och vackra händer <3

>.<

Segt går det förbi varje liten bokstav. Smärta rentutsagt. Books in all it's gloory, men detta är inte glamoröst någonstans. Huvudet är på väg att dela sig i bitar. Ord som ska skrivas och läsas. Pluggas in och kommas ihåg. Har redan oreda så det räcker där inne, Behöver inte trycka in mer. Nej det säger redan stopp. Är väl inte van med upplägget och vet väl inte hur jag ska hantera det antar jag. Men är redan less spå skiten. Ni glada folk får det att inte kännas lika mycket.

Ni (hjärta) musik (likamed) En räddning och ljuspunkt.

Tack!

Bäst helt enkelt

Lysa upp mörker med ord. Alltid lika bra. Alltid lika fängslande. Kommer aldrig nå dit. Alltid lika bäst!

Tillängnad Erica ^^ Men går inte att beskriva henne, inte er andra heller. Ni är alldeles för bra för att sätta ord på och ni betyer alldeles för mycket. Så egentligen är det tillägnat er alla. 5 små patetiska meningar som inte går att jämföra med er storhet...

Ren och skär Kärlek

Jag var länge ensam enda barnet

Ett monster underst i en hembyggd våningsäng

Och på håll såg jag ljusen dö i dimman

Precis när mörkret tändes upp igen

Och jag såg dig springa över skaren

I jakten på din sagolika vy

Och du lärde mig att fullständigt försvinna

In i dina tankar i ditt huvud står jag fri

Ge mig en vinterdrog

Ge mig allt du har

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga var en storm jag såg

Som sommarsnö

I döda vinkeln ser jag allt du gör

Och där kommer dom jag ser dom mellan träden

Snälla kan du hjälpa mig att fly

Deras ögon är som mareld över världen

Jag kryper där i askan fågel Fenix född som ny

Ge mig en vinterdrog

Ge mig allt du har

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga var en storm jag såg

Blåsa sommarsnö

I döda vinkeln ser jag allt du gör

Ge mig en vinterdrog

Ge mig sommarsnö

Kom nu jag är kroniskt låg

Bara mörkret hörs

I ditt öga dansar stormar små

Men det är du som för

I döda vinkeln ser jag allt du gör

<3

My Curse

Allt blir sådär konstigt igen. Vindarna ökar och trubulensen blir ett faktum. Oreda, huller om buller. Inget är där det borde vara. Är inte redo för allt detta än. Har för mycket kvar, för mycket som jag missat. För lite av det som var. För lite tid för det som är nu. Kanske är det jag som inte planerar, som inte gör som man borde. Men måste det vara planerat? Vet inte. Orkar inte. Kanske är det dåligt att tänka på det som var. Kanske ger det mig kraft. Vet inte vad längre. Går där med människor men ändå inte...är instängd av mig själv, eller kanske utelåst. Når inte det jag vill nå. Ser inte riktigt klart.

"Vilken färg har själen?"

Hur blev det såhär? Varför slutar allt i jag vet inte. Hur kan man inte veta. Borde ha drömmar massor med val. Men dom existerar inte, det är bara tomt och svart i deras ställe. Tomt och svart. Det känns inte bra. Inte längre. Trodde att något skulle komma. Komma och hjälpa, men nej det var bara ett önske tänkande. En dröm som inte ens borde existera. men den gjorde, eller gör. För hoppet på något bättre finns fortfarande, Visserligen minimal och knappt märkbar men det finns.

"ingen ingen ingen ingen hör"

Men det finns minnen. Minnen från stunder som kommer vara kvar för alltid och dom kommer påminna mig om att det finns tid då allt är som det ska allt känns bra. Som nattens vatten som omsluter dig med mörker och gröna ljuspunkter. Musik som går rakt igenom till ditt hjärta och sätter spår. Alla nätter som bara redde ut allt sådär på en gång.

"Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar"

Musiken som tränger sig igenom och berör. Den hjälper till att reda ut, eller snarare låta det vila. Låta allt bara försvinna. Slukas av musiken. Den låter mig vila och tänka i den takt som behövs. Allt blir inte klarare men det lugnar. Det känns inte lika mycket som en storm som rör sig. Där har den liksom lugnat sig lite. Inte tillräckligt Men någon sekundmeter är bättre än ingen.

"Still I want
And still I ache
But still I wait
To see you again"

Svart på vitt till ljud

Klingandet av svart vita piano tangenter. Det rör upp så mycket minnen, känslor. Att bara några få toner från högtalarna kan röra upp så mycket. Gammalt blandas med nytt, glädje blandas med sorg. Det blir en annorlunda känsla som bara finns där. Den ligger där i min bröstkorg och känns. Kan inte sätta ord på den. Kan inte heller säga om den är bra eller dåligt. Den bara existerar och rör om. Rör vi det innersta som är bakom dom allra tjockaste dörrarna. Den rör vid det som jag trodde var glömt. det som var borta. Men det var ju inte borta, det finns fortfarande kvar. Det går att röra vid. Klingandena från pianot når fortfarande den där skyddade platsen. Den som var borta. Det är härligt och läskigt på samma gång. Skönt att få släppa allt det där som har varit borta. Men det kommer ju inte längre än till yttersta delen av min kropp. Sen när tonerna försviner och stänger dörren, sugs allt tillbaka in i mörkret igen. Det faller i glömska igen. Tills nästa gång som om skimrande tangenterna bildar den magiska sången som kan öppna det djupaste...

Tunga grågröna moln som låter svävar över våra huvuden...

Hur

Vet inte hur jag hamnade här. Hur vi alla hamnade här tillsammans. Hur det vi själva gör på verkar någon annan människa. Mer än vi tror. Att ord och gester kan ge och ta så mycket. Hur kommer det sig att vi alla fastnade här tillsammans och varför är vi fortfarande kvar. Villka osynliga band har vi tillsammans, villken tid har gett oss så många gemensamma minnen och känslor. När hände allt det som hänt? Står jag bara där och tittar genom min glas vägg. Eller står vi alla på samma sida och serpå när allt händer. Ser hur olika liv, olika tider rusar förbi. Ser på när allt händer, utan att riktigt veta vad det är eller varför det blir till detta.

Att sitta på en grå gata. Se hur färgklickar vandrar förbi, hur några pratar. Några springer. Alla är om påväg någonstans. Blandar sig bildar nya kulörer och kontraster. När man ser allt detta. Alla färger. Så börjar tankarna snurra. Visserligen saknar dom färg och är lika gråa och tonlösa som gatan man sitter på. Som den kropp dom snurrar i. Men dom går runt ändå. Dom finns iallafall där. Det är inte helt tomt. Inte helt dött.

Hur gör alla andra vandrande färger. Hur kan dom vara sådär skimrande. Visst för att det finns dom som ser ut som en annan. Men dom syns. Vi lägger alla märke till dom, trots deras likhet. En likhet som vissa stör sig på, vissa bryr sig lika mkt om en sten på marken. Även där ser vi olikheterna i färgerna. Allt målas och formas. Till olikheter och likheter. Till ett enda stort pussel. Där finns det en del till oss alla...även dom grå bitarna har sina platser. Trots att vi inte syns lika mycket som er andra. Så finns vi där och det finns några som ser oss. Några som ser och som kan passa. Även om en liten grå bit inte är lika effektfull som en färgad. Så fungerar det ändå.

eller, kanske?

Vill tillbaka till den stunden då man glömde allt då tiden bara fanns då just där och ingen annanstans Nu så är det en grå verklighet som gäller och den vet man inte vart man ska göra av. Allt går bara upp och ner, och det känns samtidigt som om det mer och mer sällan når upp över en nivå så man får den där känslan av att allt kan vara bra. Kan man inte bara gömma undan allt sådant, sen samtidigt försöka få omvärldens ögon att förstå vad jag är, vem jag är. Vill inte spela men det går på autopilot. Hur ska man kunna hitta rätt, visa alla ögon vem man verkligen är när det bara är på automatik? Är trött på att behöva förklara, trött på alla oförstående.

Varför vara tvungen att förklara överhuvudtaget? Är det så svårt att förstå och acceptera, vi är inga spegelbilder av varandra. Vi går alla på olika vägar. Vi har alla kommit en bit, några längre och några har precis börjat sin resa. Men vi är alla på olikaställen och det är väl lite det som är poängen kan jag tro. Att ingen är på samma ställe, inte ens på samma väg. Men ändå. På något sätt så får vi dom som står still att sakta men säkert börja gå och dom som behöver vila att stanna och se. Så varför måste vi då bevisa vilka vi är och inte. Skylta med att "jag är normal men står ut från mängden".

Vi är som regndroppar. Små blötaregndroppar som faller mot en hård fönsterruta. Man kan följa vår resa ner mot säker mark, kan också se hur våra vägar korsar varandra och hur vi delar med oss och tar av varandra sedan fortsätter. Vissa växer andra blir större, några fortsätter som dom började. Vissa blir två några delar sig. Men en sak är säker. Vi ska alla åt samma håll tillslut. Visserligen har några krokigare vägar än andra. Men ändå så är det alltid åt samma håll och vi hjälper andra droppar på vägen. Så tack alla ni vackra droppar för att ni finns och för att ni har hjälpt/hjälper mig att fortsätta...

Timmar

Att bara några få timmar i en solnedgång kan vara så bra, det visste jag inte. Alla borde få ha den stunden någon gång, den känslan av allt är som det ska, just där och då den är värd att minnas...

Stormvindar

Då var huvudet fyllt av sådanna där tankar igen. Sådanna som bara flyger om kring där inne och inte hittar sin plats så att man kan få reda ut allt ordentligt. Vet inte varför dom kom, plötsligt så var dom där och ivägen är dom. Allt bara går runt runt i en enda stor röra. Hinner inte rktigt tänka klart förrän nästa tanke dyker upp och knuffar undan den som är halvfärdig. Det kanske är denna lilla paus jag behöver för att komma tillrätta med allt igen, men just nu känns allt bara så totalt onödigt. Kan det inte bara få rulla på som vanligt, utan några extra sändningar och störningar? Vad hände med lugnet som infann sig för ett tag sen, det försvann lika plötsligt som det andra kom. Vilket kanske i sig låter ganska logiskt, men lite väl drastiskt för att passa in i allt annat som pågår just nu.

Tänk om man tappar bort sig själv påvägen? Antar att man märker sådant...kanske, eller? Tror att det kan vara den där onda spiralen som kankse tar ett lite hårdare tag, för att göra det ännu svårare att bryta sig loss. Samtidigt som allt annnat runt om kring rör sig så står man där och ser hur allt passerar förbi i en enda klump. Står där som en fastfrusen fasad av något som en gång var levande. Visserligen rör det sig en orkan av tankar och känslor där inne, men resten är stilla, fruset, kallt och hårt. Svårt att värma sig själv när man inte kan hitta en levande värme innom sig. Antar att det säkert finns en lösing till det också. Men samtidigt känns det som om allt annat måste ställas i ordning och tillrätta först. Innan man kan börja försöka att vara levande igen.